Simon hade gått upp 200 gram på en vecka så det va helt underbart. Trots sina kräkningar, något verkar stanna kvar ialf. Vilken härlig start på dagen!!

I natt var det min natt. K och jag har bestämt att vi ska ta en natt var. Eftersom sömnbristen är så stor känner vi att det är lyx att få sova en hel natt. Det är ändå på nattens timmar man sover som allra bäst. Just nu ligger K i vårt gästrum och sover sött. De är kanon att ha ett extra rum, då finns det ingen risk att han störs av mig och Simon. I natt har Simon snuttat väldigt dåligt på flaskan, han har verkat så trött. Idag kommer LAH och väger vår lilla sötnos, jag hoppas jag slipper bli så där besviken som förra gången. Det skulle vara konstigt tycker jag om han inte hade gått upp så mycket nu när vi höjt hans dygnsranson. Iof så kräks han en del nu, magsäcken har inte riktigt töjt sig ännu. Tycker så synd om lilleman varje gång han kräks, man vet ju själv hur jobbigt det är att spy. De är fasiken bland de värsta jag vet.

Skriver igen lite senare idag och berättar hur det gick med vikten..

Simon och kag fick besök i sängen av vår katt Sudden.

När vi kom hem med Simon ifrån sjukhuset i juni var det väldigt varmt ute. Vi hade fått lånat min pappas gamla Volvo 850 att åka runt i. Det vi inte hade tänkt på var att det skulle bli otroligt varmt för Simon utan ACC i bilen, då vi varje vecka skulle åka in till sjukhuset för kontroller. Vi bestämde oss ganska fort att vi skulle köpa oss en begagnad bil. Vi letade runt på blocket och plötsligt var den där, en blå kombi med ACC. Perfekt den hade allt vi letade efter, mycket plats att lasta i mm. Bilen fanns inte att titta på i närheten utan i Värnamo. K och hans pappa åkte ner för att titta på den. Några timmar senare kom min älskade sambo hem, körandes med VÅRAN egna bil. Jag minns så hans breda leende den dagen. Han var så glad och stolt bilägare.

Den var verkligen super fin, men de vi inte visste var att den bara någon månad senare skulle få oss att bara vilja gråta.

K hade överraskat mig med en tid för massage inne i stan. Vi packade in allt i bilen och hoppade in. K skulle mata Simon i väntrummet på den finna salongen där jag skulle få njuta av en underbar massage. När vi väl var framme skulle vi parkera bilen utanför salongen, plötsligt small de till. Något var fel, det small till igen i bilen. Vi stannade bilen på parkeringen. Vi förstod direkt att det inte var bra, vi började prata om hur vi skulle ta oss där ifrån. K pratade om eventuell bärgning. Jag ville bara gråta. Till råga på allt så upptäcktes en hel del problem när K precis hade kommit hem med bilen från Värnamo och ringde några samtal. Killen som sålde bilen berättade att den var servad men att dom hade glömt stämpeln i service boken. K ringde några samtal, det visade sig att den servades 2008. K hade även frågat om kamremmen var bytt, ja det var den svarade kille. Men att det hade gått så lång tid sedan sist han bytte den att det var tid för att byta den igen sa han aldrig något om.

Där stod vi nu på parkeringen, snart skulle jag gå in och koppla av med massage. En stund jag hade sett fram emot, en stund jag inte minns när jag unnade mig sist. Det blev inte riktigt någon avkoppling.

Efter besöket körde vi försiktigt till bilverkstaden, vi ställde bilen där eftersom vi ändå skulle lämna in den två dagar senare för de andra felen vi hade upptäckt då K kom hem med bilen från Värnamo. K :s mamma var snäll och hämtade oss. Några dagar senare ringer dom från verkstaden och berättar vad notan hamnar på: 10.000 kronor. Jag blev helt galen, 10.000 kronor för att reparera en bil som man precis hade köpt. Bilen hade endast gått 5300 mil när vi köpte den och därför trodde jag inte att det skulle uppstå fel direkt, men jag hade verkligen helt fel. Det som small till i bilen när vi skulle på min massage var tydligen jätte farligt att åka runt med så dom sa att det var tur att vi kom in direkt. Ja vad skulle man göra, det var bara att betala notan och hoppas att det inte händer något mer med den här bilen på väldigt lääääänge. Men så blev det inte.

Eftersom Simons matsituationer blir väldigt långa, åker man inte iväg så mycket. Dagarna består ofta av soffhäng med sondmatning på schemat. Vi hade varit hemma några dagar i rad och började känna att vi behövde komma ut och se något annat än våra väggar. Vi bestämde oss för att hälsa på Simons farbror. Vi packade in oss i bilen och började åka. När vi bara hade åkt 10 min tändes en gul lampa på instrumentbrädan, bilen började skaka. Vi stannade vid närmsta tänkbara ficka på sidan av vägen. Vi tittade i bilens instruktionsbok, igentäppt filter. NEJJJJ det här är inte sant. Dagen efter fick vi återigen ringa verkstaden. Jag glömde berätta att på servicen dom gjorde när de lagade bilen första gången hitta de fler fel, bromsklossar som behövdes bytas m.m Saker som vi valde att vänta med eftersom de redan blev så dyrt. När bilen nu skulle in hos dom igen för det nya felet då lampan tändes var det väl lika bra att de lagade allt som vi även hade kvar att göra. Bilen ska på besiktning i oktober och då behövs allt vara lagat. Vi bad killen på verkstaden räkna ut vad det skulle kunna kosta. Han blev tyst, om ni enbart byter bromsklossar, bromsbelägg, bromsskivor och fjädrar kostar det 10.000 kronor. Då var varken arbetskostnad och delar av det nya felet inräknat. Det kan ju inte vara sant tänkte jag. Vi ska ju fasiken bara ha otur just nu.

Idag blev det en deppig dag igen. Varför kan inte bara vinden vända. Efter snart ett halvår av inre oro och smärta orkar man inte med såna här saker. Det räcker med allt som har varit och allt som är. Det är inte så att man bajsar ut pengar när man båda två är hemma och försäkringskassan försörjer än. Tänk om man hade fått hittat på något roligare för dom där pengarna. Tankarna är många men jag vet inte om jag blir klokare....

Tänkt att en sån fin bil kan föra med sig såååå mycket problem!!jag blev verkligen kär i den från början men nu har jag gjort slut för länge sen.

Nu ikväll har jag känt mig nere igen. Helt plötsligt blir jag ledsen, men jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är. Det är mycket som rör sig i huvudet. Tröttheten tar ut sin rätt. Som jag berättade i tidigare inlägg gick jag och K på en promenad med Simon idag, det var verkligen välbehövligt. Efter så många månaders stillasittande var det på tiden. Jag blev chockad hur dålig kondis man kan få och då gick vi ändå bara. Jag var helt slut när vi kom hem, jag kände inte riktigt igen mig. Jag har alltid varit i farten och rört på mig. Jag blev både rädd och ledsen, trodde aldrig att det skulle kännas så här dåligt. Nu måste jag verkligen ta tag i allt som rör min hälsa, annars blir jag ingen bra mamma.

Idag pratade jag med en kompis som berättade i sin tur om en kompis som hade fått barn, allt hade gått bra. När vi pratade om dom spolades allt vi hade varit med om upp i mitt huvud. Hur jag inte fick träffa min son på flera dygn efter förlossningen, hur illa det verkligen gjorde mig. På sjukhuset försökte man vara så stark hela tiden, man log fast inombords skrek man. Dessa tankar kommer upp då och då fastän jag samtidigt är oerhört glad att det är så bra som det är idag med vår Simon.

Tröttheten är otroligt jobbig. Visst är man trött som småbarnsmamma, de hör till men vi har haft två månader av oro och rädsla på sjukhuset. Man sov sällan bra, men när man väl somnade hoppades man att allt bara var en dröm och man snart skulle vakna upp och ligga i sin egen säng med sin runda, gravida mage i vädret. Om man hade gått fullgången tid hade man iallafall sovit fram till förlossningen i sin egen härliga säng och förhoppningsvis laddat lite energi. Men det fick inte vi.

Nä nu ska jag inte klaga, men vissa dagar är mörkare och andra ljusare så är det. Känslorna tar över, de är inte alltid lika lätt att tygla dom. Bägaren rinner över. De vi har varit med om kommer i kapp oss vare sig man vill det eller ej.

Just nu ligger vår lilla kille i sin säng i sitt rum. Han är så duktig, man blir så glad. Tack Simon för att du valde att komma till just oss, tack för att vi fick bli just dina föräldrar. Älskar dig mest av allt på denna jord!

Idag blir det en lugn dag för oss. Vi ska ta en tur med bilen till ett bra promenadområde, nu är det dags att få upp kondisen igen. Jag vill inte gå ner för mycket för jag trivs med dom kg jag har gått upp i och med graviditeten. Nu har man äntligen lite att ta av. Har alltid haft svårigheter att gå upp i vikt så därför känns det här riktigt bra. Vissa tycker inte att det är något att klaga om när man har svårt att gå upp i vikt men det är helt okej att klaga över att det är så svårt att gå ner, det tycker jag är märkligt. Jag hoppas inte Simon har ärvt mina gener när det gäller vikt, för han behöver verkligen gå upp i vikt.

Det är så otroligt kul att se hur Simon hela tiden utvecklas. Han små händer börjar få sina gropar, en tubbelhaka syns då och då. Det är så underbart. Våran underbara sjuksköterska C har alltid sagt att Simon är otroligt fin på att kommunicera, det är något han verkligen visar varje dag. Jag ska lägga upp lite bilder ifrån i morse. Simon tittar stort i kameran när man pratar med honom. Jag är så glad och lycklig att Simon mår så bra som han gör. Varje dag känner jag en stor tacksamhet till alla som vårdat Simon och stöttat oss. Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg är man så glad att man lever i Sverige. I USA hade vi inte haft råd med Simons vård, hans flygresa till en annan stad för operation hade aldrig kunnat genomföras. Vår son hade kanske inte överlevt, så tack för att vi bor i Sverige.

Den 29/8 blir Simon 5 månader, det är känns helt overkligt. Vår lilla pojke blir stor.

Idag har det varit en riktigt bra dag för hela familjen. Vi har haft besök av en helt underbar sjuksköterska som jobbar på sjukhuset, hon har under våran tid på sjukhuset gjort observationer av Simon. Ett stort och väldigt betydelsefullt arbete för oss. Ett arbete som har hjälp oss oerhört mycket. Om du läser detta vill jag återigen tacka för allt du har gjort för oss, vi kan aldrig tacka dig nog. Du kommer alltid betyda något speciellt för oss.

Idag har Simon haft en otroligt bra snutt-dag på flaskan. Man blir så otroligt glad, hoppas de håller i sig.

Här kommer lite bilder på vår prins, både nya och gamla:

Idag känner jag mig deppig. Känner att vi bara står still och trampar. Sjuksköterskorna var här idag, Simon hade bara gått upp 110 gram på en vecka. Trodde att han skulle ha gått upp mer eftersom vi har varit duktiga och ökat hans mål då och då. Nu börjar vår pojke bli stor och då behöver han givetvis mer näring. De är bara att kämpa på men ibland känner man bara för att ställa sig och skrika. Nu har vi alla tre varit ute på en sväng, de va skönt innan regnet kommer.

Idag har Simon visat oss sitt fina leende flera gånger. Han är så otroligt söt. Han förändras så mycket för varje dag som går. Idag har farmor varit på besök, han fick två fina klädesplagg. Ska försöka lägga upp en bild på coolingen imorgon. Vi var en sväng förbi en leksaksbutik. Simon blev helt såld i några djur som satt och dinglade i taket. Han tittade så stort på dom så ögonen tårades. Farmor köpte en favorit, en blå drake som vi nu har placerat över skötbordet.

Imorgon kommer en sjuksköterska hit och väger våran lilla skatt, hoppas han har gått upp bra. Idag har han fått i sig en hel del, det är viktigt att sakta men säkert tänjs ut den lilla magsäcken.

I natt sov Simon i sin vagga, de gick sådär. Han sover alltid sämre och är alltid oroligare när han inte ligger nära mamma och pappa. Det är viktigt att pröva lite då och då.

Nu är det strax mat igen!