Resan till Lund gick fort för Simon och det hade gått jätte bra. Simons farfar jobbar på flygplatsen som Simon flög ifrån så han fanns där och vinkade av honom när planet lyfte mot Skåne. Farbror fanns även han där och vinkade av Simon. Våran resa med bil tog lite längre ca 6 timmar med en paus för mat. När vi satt och åt ringde läkaren och sa att flygresan hade gått mycket bra, han hade varit så duktig. Det var en lättnad att höra att dom var framme. Man hinner tänka så många tankar OM vad som skulle kunna hända. Varför är människan sån? tänker katastroftankar istället för att tänka på alla dom gånger som de faktiskt går bra. För dom gångetna är ju många många flera. Ja vi är bra speciella vi människor!

När mormor och morfar besökte simon fick Simon en jätte fin present som symboliserade honom väldigt bra. Han fick en mjukis Bamse. Därav namnet på min blogg. Sen Simon kom till världen har han varit en riktig kämpe. Han har aldrig varit slö och bara sovit utan han har alltid haft stunder varje dag då han har tittat på oss och kommunicerat vilket har givit oss ork att kämpa.

Tidigt gjorde man olika undersökningar på Simon såsom ultraljud av hjärta och hjärna, lungröntgen mfl. Man upptäckte att Simon hade ett kärl som heter ductus öppet. Till en början påverkade det honom nästan ingenting men ju längre tiden gick märkte man att hans kropp sa ifrån. Hans hjärtat fick jobba så otroligt mycket, de blev väldigt belastat. Kroppen prioriterade inte längre att växa och han hade svårt att andas själv utan hjälp. Detta kärl kunde med lite tur slutas med medicinering. Två olika preparat sattes in men utan resultat. Vi fick prata med läkarna som berättade att Simon nu började bli för påverkad av sin ductus så nu var det dags att sluta den på kirurgisk väg. En ductus kan stänga sig själv och vi var så hoppfulla inför varje ultrljud på hjärtat men varje gång blev vi lika ledsna och besvikna. Ingen vill väl att sitt barn som är så litet och skört ska behöva genomgå operation. Men i det här faller fanns det inget val.

Simon skulle få flyga ner till hjärtspecialisterna i Lund. Vi skulle få vara där ca 1-2 veckor. Simon har aldrig legat i respirator men nu skulle han bli tvungen att göra de.

Jag minns så väl den dagen han skulle flyga iväg. Jag och K skulle köra efter i vår bil. Vi hjälpte personalen att göra honom klar inför resan, han tittade på oss på ett speciellt sätt såsom han förstod att det var något på gång. Personalen hämtade transportkuvösen. Tänk Simon skulle få flyga flygplan så tidigt i sitt liv, ibland är man riktigt glad och tacksam att man bor i Sverige. Två helt underbara personer från personalen skulle följa honom ner till Lund, en läkare och en sjuksköterska. Det kändes tryggt att lämna över honom i deras händer. De lovade att ringa oss så fort de hade landat. Nu kom ambulanspersonalen, vi följde med Simon ända ner till ambulansen som skulle ta dom till flygplatsen. Vi vinkade till Simon och jag viskade att vi ses snart och att han var världens duktigaste pojke. Nu öppnades ambulansutfartens portar och vi såg ambulansen försvinna...

Jag var ni färdigbehandlad och K och jag kunde flytta in på neonatalavdelning. Det kändes så skönt att slippa tänka på mitt blodtryck och alla kontroller jag skulle göra dagligen utan nu helt kunna fokusera på det som betyder mest för oss.

Vi packade ihop våra saker i rummet på spec.bb De hade redan blivit en del. K:s föräldrar var uppe och hämtade de vi inte behövde. Vi traskade nu bort till neonatalavdelning.

Rummet vi fick låg inte alls långt ifrån vår pojkes sal. Det kändes skönt att äntligen vara så nära. Vi installerade oss för att sedan besöka vår son.

Dagarna som sedan kom var vi hos vår son som nu hade fått namnet Simon hela tiden. Från tidig morgon till sen kväll, vi gick och åt de mål vi behövde för att sedan gå tillbaka till honom. Att få ta ut honom från kuvösen och ha honom hud mot hud var väldigt viktigt för oss. Vi gjorde det ca 2 ggr per dag och då satt man med honom minst 3 timmar åt gången. Det var viktigt för honom och hand utveckling men också för oss att få den underbara kontakten med honom, få lukta på vår underbara Simon. Alla som har luktat på ett nyfött barn vet hur underbart dom luktar.

Direkt efter att Simon hade kommit ut till världen började jag pumpa. Jag ville ge honom de lilla jag kunde. Som mamma vill man ge så mycket mer men det var de jag kunde göra just nu. Jag pumpade dag som natt ca 7ggr per dygn..

Där låg han vårt älskade lilla barn. Han var så fin. I hans rum låg de tre andra barn som även dom vårdades för diverse åkommor. Han låg i en stängd kuvös, en värmekuvös. Han hade en liten liten blöja på sig. Det var massor av sladdar kopplade till honom, han hade nålar lite här och där. Över näsan hade han en mask som han fick luft igenom. Han hade en sondslang i näsan där han fick sin mat. När jag såg honom rann tårarna ner från min kind. Jag var rädd. Jag ville bara ta ut honom från kuvösen och krama om honom. Det var inte så lätt. Jag öppnade luckorna till kuvösen och stoppade in mina händer, jag lade mina handflator långsamt på hans tunna genomskinliga hud. Han var varm. Hans små små ådror lyste igenom hans hud. Jag ville aldrig lämna honom mer. Han ska aldrig få känna sig ensam. Den kvällen satt jag och K länge hos honom.

Vi fick fortfarande bo kvar på spec.bb pga mitt höga blodtryck, dom behövde ha lite koll på mig. Jag längtade så tills vi fick flytta in till Neonatal avdelningen. Vi visste att den dagen snart skulle komma. Trots att avdelningarna låg bredvid varandra kändes det ändå så långt ifrån varandra. För långt för att vara borta från sitt barn.

31/3 var en mycket speciell dag, jag skulle få hålla i mitt barn för första gången. Jag var nervös. Jag skulle få ligga i en säng bredvid kuvösen. Jag hade en blå landstingskjorta på mig som jag knäppte upp. Personalen hjälpte till att förflytta honom från kuvösen till mitt bröst. Det var oerhört viktigt att se till att ingen sladd vek sig eller ramlade bort. När han hade landat på mitt bröst var det som om något gjorde mig hel. Den andra pusselbiten föll på plats och vi blev ett...jag ville alltid ha honom nära.

Efter 4 timmar var K tillbaka, jag var så glad att se honom. Jag hade hundra frågor om hur vår lilla son mådde och hur han såg ut. K sa att han mådde jätte bra och var helt underbar. K hade med sig kort på honom när han låg på K:s bröst. Personalen på IVA hade varit gulliga och tagit dom och sedan skrivit ut dom till oss.

Den natten sov jag nästan ingenting trots att jag var jätte trött. Jag hade svårt att vända mig i sängen pga såret på magen men också pga obehaget av katetern. Jag låg och funderade hur allt kunde ha blivit såhär, de är det dummaste man kan göra när det inte finns något svar. När jag precis hade somnat in knackade det på dörren, det var en i personalen från neo-IVA. Hon sa att vår kille hade svårt med andningen så dom skulle behöva intubera honom för att ge mediciner som skulle hjälpa honom till en bättre andning. Hon frågade sen om K ville vara med. Han visste att jag hade varit väldigt ledsen på kvällen och ville egentligen inte lämna mig men ingen av oss ville att han skulle vara själv vid jobbiga ingrepp. K sprang iväg till lillkillen.

Det tog tid innan han var tillbaka, allt hade gått bra. Jag hade legat och oroat mig hur det gick med vår son, jag kände mig så maktlös som inte kunde vara hos honom. Snart släppte en del av oron och vi somnade in.

Nu var dagen kommen, jag skulle äntligen få träffa honom. Känna på honom, säga att jag har längtat så efter honom. K körde mig i rullstol genom korridorerna tills vi var framme...den här stunden hade jag längtat efter så länge, kändes som en evighet..men nu var dagen äntligen här!!

På lördagen blev jag förflyttad till avdelningen spec. BB igen. Nu var det dags för mig att kurera mig. Det var inte lätt att fokusera på de när det ända man tänkte på var sitt barn. Jag fick inte träffa mitt barn idag heller för nu var det som sagt viktigt att jag kurerade mig och blev frisk. Jag hade hela tiden trott att havandeskapsförgiftningen försvann direkt efter att man fött barn men så var det inte riktigt. Jag hade fortfarande några kritiska dagar efter snittet då jag endast fick ligga och vila. Personalen sa upprepade gånger att det var viktigt att jag "mobiliserades långsamt". Det var inte lätt!!

K var hos vårt lilla liv som nu låg i en kuvös på IVA- Neonatal avdelningen som vi tidigare hade besökt. Han skulle få ta ut vår son från kuvösen för första gången och ha honom på sitt bröst, känguru vård. När man tog ut vår skatt från kuvösen var det viktigt att man låg hud mot hud ca 3 tim, det är nämligen en väldig påfrestning för dom små liven att förflyttas.

Jag mins så väl den kvällen, jag låg ensam på vårt rum. Jag kände mig så ensam, det kändes så fel att jag skulle ligga där när min son var på IVA och kämpade. Personalen var van vid att K alltid sprang och hämtade saft och smörgåsar till mig så nu kom dom aldrig in spontant och frågade hur det var. Fönstret var öppet, det blev kallt. Där låg jag i sängen med grindar uppfällda. På sängen hängde det en låda i plast som samlade upp min urin från katetern. Det var omöjligt att kunna gå på toaletten själv för den lådan satt fast så hårt i sängen. Det kändes som om någon höll fast mig. Det kändes som om jag skulle kvävas. Jag ville bara skrika. Jag ringde på klockan, nattpersonalen hade gått på sitt skift. Det tog långtid innan någon kom. Plötsligt öppnades dörren och där stod en sköterska. Jag sa att jag ville att dom skulle köra min säng till min son, jag ville se honom. Svaret jag fick var att det inte gick, jag skulle ta de lugnt för jag var nämligen fortfarande sjuk och skulle mobiliseras långsamt. Det var det sista jag behövde höra. Jag bad dom även att ta bort min kateter för jag tyckte det var så otroligt obehagligt men enligt ett papper som sköterskan hade i sin ficka skulle dom göra det imorgon. Hon gick sedan ut. Mina tårar bara sprutade. Jag tog en av K:s tröjor och kramade den...

Nu hade dom sytt ihop mig. Jag rullades nu ner på förlossningen igen, de behövde ha täta kontroller på mitt blodtryck. Mitt blodtryck var fortfarande väldigt högt och mitt blodvärde blev sämre för varje provtagning. Jag kände mig trött och svag. Innan kjesarsnittet sa en läkare till mig att ta ut vår son va den ända medicinen för att jag skulle bli fri från min havandeskapsförgiftning men riktigt så enkelt var det inte.

Jag låg nu "själv" i mitt rum på förlossningen. Min mage var borta, min son fanns på Neonatal-IVA och min älskade sambo var vid hans sida. Sköterskor kom in då och då och gratulerade mig till vår son. Jag kände mig tom men jag var glad att K var hos honom. Jag undrade så hur han såg ut, jag ville bara krama om honom och säga hur mycket jag älskar honom.

Nu kom K, han hade fortfarande operationskläderna på sig. Han kramade mig och sa att han mådde bra och är så fin. Han hade tagit ett kort på honom som jag fick se, de va min första bild på vår son (de är denna bild jag publicerar i detta inlägg). Han va så gullig och fin.

Nu kom personalen in med den traditionella smörgåsbrickan med flaggan hissad i topp. Det var bara vår lillkille som fattades hos oss...

865 gram 33,5 cm lång