När sjuksköterskan kom till oss på eftermiddagen förstod hon att vi ville pröva utan sond lite till. Vi ville verkligen pröva utan sond i ett dygn inte bara några timmar. Givetvis i hopp om att Simon skulle vilja snutta mer på nappflaskan. Vi kämpade tillsammans alla tre de dygnet, men tyvärr fick han bara i sig 321 ml av sina 500 ml som han behöver. Vi åkte upp till sjukhuset dagen efter för att sätta i sonden igen. När vi stod i hissen upp till barnsjukhusets avdelning tänkte jag bara på hur underbart de hade varit om vi fick berätta hur bra det hade gått. Att Simon hade lyckats dricka fulla mål själv, men så var det inte riktigt. Vi skulle återigen sätta i den där sonden. Ena dagen är man riktigt tacksam att det finns sond medan andra dagar önskar jag bara att Simon kunde få slippa den. Tejpen som fäster sonden luckras dagligen upp och behöver bytas, vilket han inte gillar. Man känner sig så ond. Kommer så väl ihåg när man var liten och skulle dra bort ett plåster från ett sår, fy vad ont de gjorde. Simon drar och sliter i tejpen. Ju större han blir märker man att han stör sig mer och mer på den.

Sist vi var på sjukhuset lärde sig K hur man sätter sonden på Simon. Min K är så duktig, jag pallar inte att göra såna saker. Tycker de är så obehagligt, speciellt när jag vet att han tycker att det är obehagligt. Sjuksystrarna sa att det var bra om någon av oss kunde sätta en sond för ju äldre han blir desto mer plockat han med händerna i ansiktet och då är risken stor att han drar ut sonden.

Simon har dragit ut sonden en gång hemma. Det var på natten, vi hade glömt att sätta på hans pyjamas med stängda händer. Vi har sådana pyjamasar på nätterna då vi inte kan ha koll på honom och hans små söta händer.

Simon har börjat snuttat lite på mig igen. Jag hoppas så att min mjölk ska komma tillbaka igen. Tänk om han kunde dricka min mjölk, de hade varit de bästa som kunde hända. Vi ska kanske köpa en pump så jag kan pumpa igång de lite. Håll alla tummar och tår för oss!!