Denna vecka har bestått av logopedbesök, födelsedagskalas och barnpsykologbesök. Allt tar på krafterna även om kalas är roligt och de andra mötena är viktiga. Idag är K med Simon hos barnpsykologen. Jag var med honom igår. Han ska gå några gånger för en utvecklingsbedömning. Igår va jag lite ledsen när vi kom hem. Nät vi är med hos henne är det viktigt att vi som föräldrar inte hjälper honom för då bli bedömningen fel, men de är svårt. Va så många ggr jag bara ville säga "titta nu noga Simon, de här vet jag att du kan" men han for iväg någonannanstans. Har inte ro, svårt att koncentrera sig. De är därför jag blir ledsen, jag vet att han kan så mycket men han har ingen ro i kroppen och de är så himla synd!
Vi får se hur de går idag, idag skulle de pussla som han tycker så mkt om och är otroligt duktig på.

I onsdags va de 4 års kalas för vår kille. De blev paket, restaurangbesök och en fin tårta. Farmor, farfar och farbror va med och fira. Han fick så himla mycket fint. Han va så nöjd över sin dag!!

Idag är jag sååå slut i benen. Har varit hos logopeden med Simon och sedan jobbat från 13-19.15 Efter de var det dags att storhandla på maxi. Ja de är mkt man ska hinna med som småbarnsförälder. Men imorgon är det kalas för vår älskade prins Simon. De blir paket, restaurangbesök och tårta. Berättar mer imorgon och lägger upp bilder :)

Jag är glad att jag har vänner. Inte är de många men ack så värdefulla för mig. Hela tiden prövas vänskapen och en del försvinner från en. Kanske inte helt men glider sakta sakta längre ifrån en. Under dessa år jag har bott i Linköping har det hänt oerhört mycket i mitt liv, mycket som har förändrat mig som person. De kanske inte är alla som gillar den personen jag har blivit men de är svårt att inte formas av de man har varit med om. Jag har upplevt så mycket smärta, oro, förtvivlan och kärlek. Jag har svävat mellan liv och död, jag har fått känna vad de är att ha dödsångest. Saker och ting är inte självklart för mig längre. Jag ser på de mesta med helt andra ögon än innan. Jag blir på nått sätt mer ledsen nu när någon/några sårar mig mer än innan, jag är mycket mer skör nu än innan. Jag tolererar inte lika mycket längre. Jag är mer mån om att vara ärlig mot andra, ärlighet värderar jag högt.

Utåt sett har jag en barriär, en fasad av att alltid vara stark. En mamma som står med utfällda vingar och har sina ungar under dom. Under dessa år har vi kämpat och stridit både för de ena och de andra. Upprättelse hit och upprättelse dit, de tar på energin men samtidigt är det något jag måste för att vända blad.

Att flytta ner till Linköping trodde jag skulle bli mycket lättare på många plan. Jag har alltid varit en utåtriktad tjej med talet som gåva. Jag pratar och tar för mig. Men att flytta när man är lite äldre och inte ska plugga blir lite annat. Det var väldigt svårt att hitta vänner, alla hade ju givetvis sin vänskapskrets redan. Man vill inte tjata sig till vänner utan de ska falla sig naturligt. Sen förstår jag vissa som redan har ett dussin, de kanske inte ska skaffa en till. En till som gärna vill ses, vara nära och finnas till.

Jag saknar min fina kusin Tessan oerhört mycket. Vi har alltid funnits där för varandra i ur och skur. Saknar den genuina kärleken och vänskapen. Vet att vi har den men nu bor vi inte längre i samma stad och de blir inte lika lätt att ses som innan.

Jag vill inte vara ytlig på nått sätt, jag vill enbart ha folk omkring mig som bryr sig från hjärtat.
Ni vet någon som spontant hör av sig till mig, bara frågar hur man mår eller om man vill ses.

Som sagt dom är få men oj va ni
betyder mycket för mig!!

Igår var det dags att arbeta igen. De va roligt men mycket lugnare än sist jag jobbade. Alltid roligast när det är massor att göra och mycket kunder att hjälpa.

Idag jobbar K kväll och jag hann faktiskt med ett intervall pass innan han ska åka. Jag löper en bit och går en bit, håller på så i ca 7 km. Känner att jag inte orkar springa 7 km riktigt än. Men jag är på bra väg.

Alldeles nyss fick jag ett underbart samtal. De var Simons knappsjuksjöterska (gastrostomi) som ville ge mig lite information om hur det kommer gå till när vi ska ta bort knappen. Ni läste rätt, TA BORT knappen. Ögonen fylls av tårar när jag tänker på att de snart är dags, fortsätter han som nu så kommer de troligtvis bli till sommaren. Man vill se först att han klarar den värsta tiden på året med alla infektioner. Det känns så overkligt. Simon hade sond genom näsan tills han nästan va ett år gammal sedan fick han sin knapp på magen som snart har funnits med honom i tre år. Det känns som en evighet. Tänk att han/vi snart har kommit till målet, ljuset i tunneln. De kommer bli en "knappfest" den dagen. Pappa och mamma dricker champagne och Simon får chokladmjölk som han kallar de (oboy). Fyra år av kämpande, sorg, smärta, pushande, tårar, förtvivlan, hoppfullhet, framsteg och glädje. En blandning av alla känslor. Hela familjen har kämpat. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor just nu. Jag är så otroligt stolt över Simon, han är min hjälte och förebild i att alltid vara en sån otrolig kämpe och fighter. Han sprider så mycket kärlek och hopp runt sig. Han är alltid så positiv och de har hjälpt mig många gånger att kunna se ljuset när de har varit som tyngst.
Sen är inte matproblematiken slut än, vi är inte riktigt där än men snart. Man måste hjälpa och pusha honom lite mer än en "vanlig" fyraåring men de handlar nog också mycket om hans överaktivitet. Att inte ha ro att alltid sitta kvar. Impulserna är för många. Man märker de tydligt när jag är själv hemma med båda barnen när K jobbar. Simon behöver min fokus hela tiden medan Emil också behöver de.

Ville dela med mig av denna härliga nyhet och önska er en trevlig helg!!

Liten Blir Stor

Nu börjar helgen lida mot sitt slut fast vi förlänger den lite då K är ledig imorgon. Jätte härligt när de blir så. Jag har haft en kanon helg med jobb, glada människor och mycket kärlek med min familj.

I natt drömde jag en så fruktansvärd mardröm. Ni vet en sån dröm som känns så himla verklig. Jag vred och vända mig i sängen, tårarna rann ner ifrån mina kinder. Varje gång jag vaknade till och hoppades innerligt att jag inte skulle komma in i samma dröm igen när jag somnade, va jag där igen. När det va morgon igen och jag vaknade sprang jag till badrummet där K stod och slängde mina armar runt honom. Tårarna forsa ner från mina kinder. Jag sa gång på gång att han aldrig fick glömma att jag älskar honom mest av allt i hela världen och att han måste lova att de alltid kommer vara vi. Tills döden skiljer oss åt. De gjorde han såklart :)

Ibland ligger jag och tänker på allt jag och K varit med om tillsammans. Vilken resa vi har gjort och även gör tillsammans. En gång sa en person till mig att när man är med om så mycket som vi har varit med om så växer man antingen sig starkare ihop eller så växer man ifrån varandra. K och jag har absolut växt oss starkare ihop. Vi känner verkligen varandras alla sidor. Jag är så himla rädd om de jag har och jag uppskattar verkligen de jag har till tusen procent. Är så lyckligt lottad!!!man ska va rädda om varandra.

Ja ni läste rätt, nu är det dags för mig att komma tillbaka lite och jobba. Börjar lite smått med en dag i veckan fram till sommaren men sen är jag föräldraledig fram till början av september för att sedan komma tillbaka helt!!

Känns som jag varit borta i flera år men på ett sätt har jag ju varit de. Jobba inte alls länge mellan båda barnen. Idag är de mello feber här i Linköping då vi har Melodifestivalen här på besök ikväll. Varför inte fira de med ett par fina skor? Vi har fått mängder med fina nyheter i butiken, så himla kul!!hoppas ni får en bra lördag.

Tänk va länge vi har kämpat på med att Simons mängder som han stoppar in i munnen ska växa. För varje dag som går är jag otroligt tacksam för knappen han har på magen, den har gjort att vi kan koppla av och vi har kunnat ge honom tid. Tid att närma sig maten på hans villkor och när han har känt att tiden är inne. Att vi har sluppit stressa och pressa honom som i sin tur säkert hade gjort honom ännu mer anti mat. Ikväll fick han mig att nästan börja gråta. Till middag åt han en bra portion med fiskbullar och ris sedan var han över hos farfar och lekte. När han kom hem sa han att han va jätte hungrig och ville ha risgrynsgröt med mjölk. De är helt fantastiskt. Från en kille på 865 gram med sond i fyra år med nästan inga kopplingar till varför man bör äta eller hur man känner hunger till en kille som verkar fatta allt. Vilket jobb han har gjort, de är som en dröm. Skulle kunna skriva en lång bok om vår resa. Älskade Simon, du är vårt mirakel!!