Tänk vad tiden går, för någon dag sedan va Simon 3 och halvt år och igår va Emil 8 månader. Tiden går så himla fort. Tänk vad mycket som har hänt sen jag flyttade ner hit.

Nu undrar ni saker hur jag och min familj mår. Jo då vi mår bra. Jag jobbar dagligen med mig själv och försöker bearbeta allt som har hänt. Har fått hjälp och stöttning av en psykolog, vilket känns jätte jätte bra. Simon opererade nyss bort delar av sina halsmandlar och polyp i näsan, de har gått jätte bra även om operation alltid är en operation. De är mkt förberedelser psykiskt inför såna saker. Simon skulle även göra sin operation på de sjukhuset som jag hade legat på vid Emils kejsarsnitt som slutade i katastrof. De kändes otroligt jobbigt. K fick följa med Simon istället för mig. Emil och jag väntade spänt hemma, måste bara denna "rutin" operation gå bra. De va jubel min men gick så fel. Man ska aldrig vara säker. När K ringde och sa att allt va bra sjönk mina axlar ner, jag pustade ut.
Nu mår Simon bra och har börjat på förskolan igen, han älskar det. I fredags hade vi möte med förskolan om Simon, vår barnpsykolog var även med. Jag tycker det känns skönt att få säga vad man tycker, känner men också kräver för att Simon ska ha de så bra som möjligt. Jag kommer alltid kämpa för vår lilla kämpe, så mkt han har gått igenom sen han föddes.

Emil växer och växer. Igår på hans 8 månaders dag var han 71 cm lång och vägde 8,5 kg. Han är en väldigt glad och nöjd kille, förutom på nätterna :) han är en nattuggla.

K och jag kämpar på. K jobbar och sliter medan jag roddar här hemma. Kämpar för att han ska få rätt hjälp på förskolan samtidigt som jag försöker få upprättelse i de som hände med mig vid kejsarsnittet. Man kan ju undra varför man lägger ner tid på saker som har hänt, men jag måste för att kunna gå vidare. För att jag inte ska älta och älta utan kunna släppa de hela. Vi har precis skickat in en anmälan till LÖF, de är landstingets egna försäkringsbolag. För tänk, vi hade en extra geavidförsälring samt en hemförsäkring men inget täckte de som jag var med om, bara för att de va på ett sjukhus. De är helt otroligt. Detta handlar inte om att man ska få massa pengar utan för mig betyder en symbolisk summa en start för mig och min familj att reparera oss själva lite efter de vi har varit med om. En hjälp att då komma iväg ex utomlands att få läka lite tillsammans. För den sveda och värk som vi har genomlidit. Jag trodde ju faktiskt inte att jag skulle överleva, tyvärr känns det inte som om någon riktigt förstår de (nu menar jag försäkringsbolag och liknande).
Vi får se hur allt blir, väntar på att få en tid till ett möte med ansvariga för de som inträffade vid kejsarsnittet.
Nä nog om tråkigheter. Ser att ni är några tappra själar som läser min blogg trots långa uppehåll. Tack de värmer.

I veckan åker vi upp till mina föräldrar, som jag har längtat. Nu va det ett tag sen men först ska jag fira min födelsedag! ;)