Sommaren går så otroligt fort och vintern är en evighet, känner ni också så?

Hur är det med oss undrar ni nog nu. Jodå med oss är det bara bra, vi är vid god hälsa och har haft en underbar semester. K och jag har varit på semester på Kreta en vecka, bara för oss själva. De behövdes verkligen. Den veckan va så otroligt helig för oss. Vi har gjort småutflykter med barnen och bara umgåtts. Midsommar spenderade vi hemma hos mamma och pappa som vanligt, en helig tradition.

Sen har det hänt nått mer i sommar, nått otroligt stort. Jag har kommit in på sjuksköterskeprogrammet här på Linköpings universitet. Efter flera år som säljare i skobutik kände jag ATG jag behövde en förändring och jag är undersköterska i botten men de va jääääättte länge sen jag jobbade som de. Ska jag vara ärlig är jag både glad och otroligt rädd och orolig. Känns som om jag går igenom en identitetskris. Har massor av frågor i huvudet som: vem är jag?vart är jag påväg?vill jag de här?är det rätt för mig?kommer jag klara de här?
Känns som om min självkänsla är på noll helt enkelt. Känslorna är överallt och jag gråter nästan varje dag.

Är jätte glad att jag varit hemma med barnen länge och givit dom den tiden dom behöver men jag känner att de har gjort mig lite svag och rädd. Min trygga vrå har blivit hemma och jag blir lätt orolig och stressad. Många säger att de aldrig kan tänka sig de då jag inte utstrålar de men mycket är en fasad. Vem säger att man mår bra inombords bara för att man fixar sig och lägger på ett leende?
De va som jag sa till en bekant som gick ner en del i vikt och tyckte de va konstigt att hon inte var glad. Man måste tycka om sitt inre också annars spelar de ingen roll. De inre är jätte viktigt.

Jag önskar ibland att jag bara kunde rycka på axlarna och säga de blir säkert bra, vi får se, allt löser sig. För mig ramlar alla tänkbara scenarion fram direkt, katastroftänkande. Jag har sån otrolig press på mig från mig själv. Vill inte göra någon besviken. Helt sinnes att jag tänker så när det är nått jag gör för mig själv och ingen annan.

Men visst detta är kanske inte så konstigt att jag känner. Jag är 31 år, har två barn och varit ifrån skolan på mycket länge. Och inget har aldrig känts helt givet för mig vad jag vill jobba med.

K är en jätte stöttepelare i detta men ibland kan jag ändå inte sluta tänka på allt. Jag ska testa mig fram, funkar de inte eller känns inte bra kommer jag gå tillbaka till mitt gamla jobb. K brukar säga att jag inte ska tänka så mycket och absolut inte tänka att de inte kommer gå utan ge de en chans. Och de kommer jag absolut göra när jag fick chansen att komma in.

Får peppa mig själv lite mer och boosta mina självkänsla lite. Känns som om allt som har hänt oss dessa fyra och halvt åren har satt sina törnar och inte lyft mig direkt. Men måste bli lite mer snäll mot mig själv.

Oj nu blev de mycket om mig i detta inlägget. Kommer lägga upp lite bilder från sommaren hör under. Kul om ni fortfarande är några tappra som fortfarande läser min blogg efter alla pauser :)

Glass är alltid gott :)

Bara haft så mycket att tänka på. Ska försöka skriva imorgon!

Nån man kan skratta med, nån man kan dela glädje men också sorg med. Nån man kan vara ärlig och öppen med 365 dagar om året. Nån man kan lita på i ur och skur. Nån som alltid finns där. De är vänskap!!

Skriver ett längre inlägg lite senare, vi ska strax bege oss till Sthlm :)