De blev vår film ikväll, men oj så himla sorlig. Har gråtit floder här i soffan och tårarna kan inge sluta rinna ner från mina kinder. Den är så otroligt stark och det svider verkligen i mammahjärtat.

Är så glad och tacksam över våra två fina pojkar. Varje dag jag vaknar upp och har de nära mig i sängen vill jag bara stanna tiden. De ger mig så mkt energi (visst kan de ta lite energi också :) ). Jag är så tacksam att vi har kunnat få barn och att vi har fått bli denna familj. Tänker ofta på de.

Idag har vi varit ute hela dagen och satt upp Simons studsmatta, om den blev populär. Han har hoppat och hoppat. De är så himla roligt att se när han fastnar för något sådär. Vilket väder vi har haft också, underbart. En super bra födelsedagspresent.
Imorgon blir det lugnt för oss, K jobbar kväll och jag och barnen ska mys men också ska de träffa farmor och farfar. Leks och mysa även där.

Sov gott mina vänner

Simon och jag in action

Nu ligger Emil har brevid mig efter en 7 km promenad, känns skönt att den dagliga mortionsrundan redan är klar. Skönt att bara få gå och titta på naturen och andas frisk luft.

Snart är de helg, som jag längtar. K har jobbar mycket dagpass och jag har lämnar och hämtat och roddat med allt själv i 6 dagar i rad så nu ska de bli skönt att ha honom hemma lite mer. Vissa kanske tänker att så är de för många som är föräldralediga men de är inte riktigt samma. Även om Simon kämpar på bra med maten så är det mycket kämpande och hjälpande för att få i honom en acceptabel mängd och samtidigt motivera Emil. Sen är de ibland svårt att få Simon att sitta kvar vid bordet då han styrs av mycket andra impulser. De krävs lite jobb.

Imorgon ska jag och K till barnpsykolog för att få veta vad hon har sett på den utredningen vi har gjort på Simon. De känns dubbelt, skönt att återigen få en bekräftelse på vad jag och Kristoffer ser och känner men också en sorg på nått sätt och vis. Allt detta gör vi ju bara för att Simon ska må så bra som möjligt och få de bästa hjälpen framöver då han ska börja skolan. Jag tror på att man ska vara ute i tid med de mesta. Speciellt när barnpsykologen tror att han kommer behöver hjälp och stöd i skolan. De är skönt att jag och Kristoffer är ett sånt bra team, vi hjälps åt och stöttar varandra!

Vi vet vad vardagskärlek är, riktig kärlek

Så himla underbart. Snart är det vår. Allt känns så otroligt mycket lättare då. Ljuset får en att orka lite mer. Man tankar upp batterierna lite fortare. Återhämtningen går fortare.

Idag ringde kuratorn från vrinnevisjukhuset och ville höra hur det var med mig. Allt spolas upp direkt igen. Samtidigt som jag är tacksam att hon ringde så kände jag hur en ofantlig illska växte fram. Illska på människor som inte tagit mitt fall på allvar (då pratar jag inte om den kvinnan). Vi får se hur jag gör när jag fått alla svar från olika håll. Jag vill berätta vår resa och vad vi varit med om. Jag vill dela med mig och på så sätt sen kunna gå vidare i och med de. Jag hoppas jag får lite svar innan sommaren så man bara kan få slappna av då.

Imorgon ska jag på personalmöte med jobbet. De ska bli roligt att träffa alla mina gamla kollegor som jag inte träffat på länge. Ska bli jätte trevligt.

Ibland har jag sånt otroligt behov av att skriva medan ibland vet jag knappt vad jag ska skriva. De är så mycket som rör sig i mitt huvud. Försöker sortera på de viktiga och försöker fokusera på en sak i taget annars kan de bli övermäktigt.

En nöjd kille med mammas smoothie

[Bild]

Ska man lära sig att äta själv så ska man :)

Herre jösses vilken natt. Jag har både jobbat dag och natt de här dygnet. K jobbade natt natten som va och Emil började redan på kvällen att vara orolig och fortsatte hela natten och då menar jag hela. Sen kom Simon in till mig på natten som vanligt också. Emil blev inte heller nöjd av att ligga i min säng utan han var så otröstlig. Simon vred och vände sig och ville hålla min hand. Sista gången jag messa K var klockan 05 och jag var fortfarande vaken, huvudvärken kom som ett brev på posten. Jag får sån panik då jag ska ta hand om barnen hela dagen sen, finns inget tillfälle att sova på. Nu börjar tyvärr kvällen exakt likadant som igår och jag ser inte fram emot den här natten, för imorgon kommer inte K hem på morgonen utan åker direkt hem till sina föräldrar och sover för han börjar jobba kl 15-23.30 sen igen. Ja hur får man ihop allt på bästa sätt?har ni några bra erfarenheter?måste hitta nått sätt så jag hinner ta igen mig lite. Har ni några bra tips, berätta gärna!!

Idag blev det biofilm för mig i soffan. Älskar såna filmer ibland, lätta och enkla filmer. Trodde jag. Ibland, vissa dagar drar gamla erfarenheter upp till ytan. Saker och ting bubblar upp till ytan igen. I slutet på filmen sitter bridget med sin bebis i famnen och allt är så lyckligt som de ska vara. Vissa dagar klarar jag de, dom flesta dagarna men inte idag. Blir så ledsen. När jag känner såhär försöker jag skriva av mig lite för att lätta på mina känslor och tankar kring vad som faktiskt hände.Tänkte dela med mig lite av min resa:

En dag fylld av förväntan, glädje och en otrolig längtan. Längtan efter att få möta vårt barn för första gången. Få uppleva de vi missade när vårt första barn kom till världen.

Minns så väl den dagen, den 1 februari 2016. Jag var så oerhört tacksam och glad att jag hade fått gå fullgången tid denna gång. Jag levde i en euforisk bubbla fylld av glädje och kärlek. Så glad att vi snart skulle få vara fyra. Att snart få mysa med vår lilla bebis och bara få rå om varandra, så som de ska vara efter en förlossning. Men så blev de inte. Långt ifrån.

På kvällen efter mitt kejsarsnitt fick jag otroliga smärtor i magen. Jag kunde inte kissa. Jag kräktes och hade feber. Min mage var nästan större än innan vår lilla kille hade kommit. Något var fel, de kände jag direkt. Jag hade varit med om ett kejsarsnitt tidigare och var därför väl medveten om hur allt kring ett kejsarsnitt skulle kännas. Jag påtalade att det var något som absolut inte stämde, ingen lyssnade. Timmarna gick och jag började vänja mig vid smärtan.

Dagen där på kändes det något bättre, eller så var det jag och min vilja och kämparkraft som ville påstå att de bara skulle vara bra. För det kunde väl inte vara nått fel även denna gång. Det kunde väll inte vara möjligt att vi, jag och K skulle uppleva något hemskt igen i den stunden som skulle vara den mest underbara man upplevt.

Jag blev på kvällen sämre igen och jag var säker på att jag inte skulle vara få kvar på denna jord. Jag kände hur smärtan tog mig, fångade mig. Jag gick in i olika faser av dödsångest. Den första fasen var panik och rädsla, jag grät och fick ångest att jag skulle lämna min fina familj. De fina barn som jag och K hade skapat tillsammans. Jag hade ju inte ens fått njutit mer än några timmar av att få vara mamma innan någon där uppe tog de ifrån mig. Jag tog farväl av mina föräldrar på telefonen. Men efter ett tag gick jag in i en accepterande fas och jag insåg att det ändå skulle bli väldigt bra utan mig, för pojkarna hade den bästa pappan på denna jord. En pappa som alltid finns där och som alltid ställer upp. De gjorde mig trygg och om det nu skulle vara min tur att få lämna denna jord var det så. Smärtan tog mig mer och mer och ljuset till den andra sidan blev allt mer starkare. Jag försvann mer och mer, jag ville bara att smärtan skulle försvinna.

När jag trodde att den andra sidan hade tagit mig såg jag plötsligt vitklädda läkare stå över mig och prata om hur de skulle göra. Allt gick därifrån fort. Jag fick opereras och jag bad dem att rädda mig. Att de skulle lova att jag fick vakna upp igen, det var mina sista ord innan jag somnade..

Man ska inte älta saker men mina känslor har jag svårt att styra över!

Nu spelas Sonja Aldén för fullt i mina öronsnäckor. Kan verkligen tipsa er om hennes nya låtar meningen med livet och löftet. Känner igen mig mycket i hennes låtar och kan relatera till saker i mitt liv. Sen att hennes röst är så underbar att lyssna på gör de ju bara ännu bättre!!