Tycker så synd om vår lilla kille. Varje mål mår han illa, om han har riktigt tur och sover djupt vaknar han sällan och kräks när vi sondar honom. De värsta är när han är vaken hela målet eller halv sover då slutar de ofta i kräks. I början av september har vi fått tid till läkarna på sjukhuset, vi ska diskutera hur vi ska gå vidare med Simons matsituation. Man pratar om att eventuellt operera in en peg i magen. En sond som istället sitter rakt in i magen istället för att ha den via näsan och ner till magsäcken. Men något som är jobbigt är att dom säger att det kan bli värre med kräkningar speciellt i början då kroppen reagerar på de främmande föremålet. Men sond genom näsan kan man inte ha hur länge som helst. Simon har ju haft sin sond genom näsan ända sedan han föddes 29 mars. Man märker att han börjar bli mer medveten om slangen och han är gärna där och drar. Sedan är det ju jobbigt med en tejp som sitter tvärs över hela ansiktet. En tejp som både kliar och gör ont när vi (mamma och pappa) var och varannan dag ska byta den. Det som känns jobbigt med att sätta en sond i magen är att de kommer behöva söva Simon. Ännu en sövningen, ännu en stund av otrolig rädsla och oro. Men som sagt, Simon kan ju inte föralltid ha sonden i näsan. Rekommenderar läkarna att byta läge, lyssnar vi givetvis på experterna. De som blir skönt för Simon med sond i magen istället för näsan är att han slipper tejpen och skav av slangen som slingrar sig hela vägen ner till hans lilla mage. Samtidigt som han äntligen får vara som alla andra små pojkar utan tejp i ansiktet..

Nu har Simon precis ätit, de gick bra den här gången. Han har inte kräkts än ialf. Försår inte att maten inte hinner rinna bort när vi ger den så långsamt.

Imorgon är det första besöket på BVC, det ska bli riktigt spännande. Äntligen blir det lite "normalt" för även oss.