Nu ikväll har jag känt mig nere igen. Helt plötsligt blir jag ledsen, men jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är. Det är mycket som rör sig i huvudet. Tröttheten tar ut sin rätt. Som jag berättade i tidigare inlägg gick jag och K på en promenad med Simon idag, det var verkligen välbehövligt. Efter så många månaders stillasittande var det på tiden. Jag blev chockad hur dålig kondis man kan få och då gick vi ändå bara. Jag var helt slut när vi kom hem, jag kände inte riktigt igen mig. Jag har alltid varit i farten och rört på mig. Jag blev både rädd och ledsen, trodde aldrig att det skulle kännas så här dåligt. Nu måste jag verkligen ta tag i allt som rör min hälsa, annars blir jag ingen bra mamma.

Idag pratade jag med en kompis som berättade i sin tur om en kompis som hade fått barn, allt hade gått bra. När vi pratade om dom spolades allt vi hade varit med om upp i mitt huvud. Hur jag inte fick träffa min son på flera dygn efter förlossningen, hur illa det verkligen gjorde mig. På sjukhuset försökte man vara så stark hela tiden, man log fast inombords skrek man. Dessa tankar kommer upp då och då fastän jag samtidigt är oerhört glad att det är så bra som det är idag med vår Simon.

Tröttheten är otroligt jobbig. Visst är man trött som småbarnsmamma, de hör till men vi har haft två månader av oro och rädsla på sjukhuset. Man sov sällan bra, men när man väl somnade hoppades man att allt bara var en dröm och man snart skulle vakna upp och ligga i sin egen säng med sin runda, gravida mage i vädret. Om man hade gått fullgången tid hade man iallafall sovit fram till förlossningen i sin egen härliga säng och förhoppningsvis laddat lite energi. Men det fick inte vi.

Nä nu ska jag inte klaga, men vissa dagar är mörkare och andra ljusare så är det. Känslorna tar över, de är inte alltid lika lätt att tygla dom. Bägaren rinner över. De vi har varit med om kommer i kapp oss vare sig man vill det eller ej.

Just nu ligger vår lilla kille i sin säng i sitt rum. Han är så duktig, man blir så glad. Tack Simon för att du valde att komma till just oss, tack för att vi fick bli just dina föräldrar. Älskar dig mest av allt på denna jord!

Idag blir det en lugn dag för oss. Vi ska ta en tur med bilen till ett bra promenadområde, nu är det dags att få upp kondisen igen. Jag vill inte gå ner för mycket för jag trivs med dom kg jag har gått upp i och med graviditeten. Nu har man äntligen lite att ta av. Har alltid haft svårigheter att gå upp i vikt så därför känns det här riktigt bra. Vissa tycker inte att det är något att klaga om när man har svårt att gå upp i vikt men det är helt okej att klaga över att det är så svårt att gå ner, det tycker jag är märkligt. Jag hoppas inte Simon har ärvt mina gener när det gäller vikt, för han behöver verkligen gå upp i vikt.

Det är så otroligt kul att se hur Simon hela tiden utvecklas. Han små händer börjar få sina gropar, en tubbelhaka syns då och då. Det är så underbart. Våran underbara sjuksköterska C har alltid sagt att Simon är otroligt fin på att kommunicera, det är något han verkligen visar varje dag. Jag ska lägga upp lite bilder ifrån i morse. Simon tittar stort i kameran när man pratar med honom. Jag är så glad och lycklig att Simon mår så bra som han gör. Varje dag känner jag en stor tacksamhet till alla som vårdat Simon och stöttat oss. Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg är man så glad att man lever i Sverige. I USA hade vi inte haft råd med Simons vård, hans flygresa till en annan stad för operation hade aldrig kunnat genomföras. Vår son hade kanske inte överlevt, så tack för att vi bor i Sverige.

Den 29/8 blir Simon 5 månader, det är känns helt overkligt. Vår lilla pojke blir stor.