Har precis tittat på programmet "Rakt in i hjärtat" och tårarna forsar ner från min kind. Minnen kommer tillbaka från när Simon, en månad gammal opererades i Lund av hjärtspecialister. Han flögs ner med flyg från Linköping till Lund.

När jag ser föräldrarna berätta om deras känslor och upplevelser känns det som om det vore jag som satt där. Jag känner så väl igen den oron, smärtan och förtvivlan man kände. Men också den otroliga glädje när man fick de där samtalet efter operationen att allt hade gått bra. Man var och är så otroligt tacksam.

Simon vår starka bamse björn, du har genomgått två operationer och är bara två år. Du är vår kämpe. Alltid lika glad och nöjd.

Usch och fy gör alla förkylningar som går. Nu var det min tur att åka på de. Ska inte klaga har faktiskt hållt mig kry väldigt länge.

Nu undrar ni säkert hur min fina Simon mår :) han mår toppen, lite trots bara. Han kan verkligen säga ifrån den lillemannen, men de är ju bra.

Imorgon ska vi åka upp till Sthlm på en snabb visit och hälsa på min bror med familj.

Simon tycker de är super kul att titta på sopbilen :)

Varför ska man behöva kämpa för allt?saker och ting som är självklara att få utan tjat, svett och tårar. Jag anser att man inte ska behöva stånga sig blodig för saker som är självklara.

Vi är otroligt duktiga på akutsjukvård i Sverige men vad händer med vår eftervård. Vad händer med oss?vem hjälper oss?vem ska orka ha koll på alla rättigheter man har?får man behandla oss hur som helst?

Jag har träffat många föräldrar som sitter i samma båt som mig. Som känner sig uppgivna, besvikna och övergivna. Ska de vara så?

Jag förstår att fler och fler mår dåligt i vårt samhälle. För man lämnar människor i jobbiga situationer, man fångar inte upp dom. Vart är resurserna?

Kämpa på alla där ute!!