Vill tillägga i del 3:

När jag hade så fruktansvärt ont kunde jag inte längre amma och K fick lov att koppmata lilleman. Glömmer aldrig när en kvinna kom in och visade honom hur man gjorde, jag kände mig så otroligt maktlös när smärtan tog över min kropp. Jag hade då deckat i sängen, orkade inte längre kämpa mot smärtan. Men minns så väl när hon pratade med K och jag ville inget annat än att springa upp och säga, här ska de inte koppmatas utan min lila kille ska äta på mig. Kändes som nån stal de för mig i stunden fastän jag visste att de va bäst just då.

När de hade fått röntgen bilderna och proverna bestämdes det att jag skulle få en sond. Två kvinnor från en annan avdelning kom för att sätta den. Man behövde få upp all magsaft som fanns kvar i magsäcken. Nu kan jag verkligen förstå Simon vilket trauma det är att få en slang nerkörd i halsen. Dessa kvinnor lyckades inte med de på mig, de försökte gång på gång. Snoret bara rann från näsan blandat med blod. Slangen va otroligt tjock och jag kände mig så utlämnad. Visste inte alls vad som skulle hända.

DEL 4

Utanför operation fick jag säga hejdå till K, jag visste inte om de va sista gången jag såg honom. Sa hur mycket jag älskade honom. Som jag skrev tidigare började jag förlika mig med tanken att de kanske kunde bli så. Jag såg hans ryggtavla försvinna runt hörnet in från operation. Personalen började förbereda mig med nålar, urinkateter igen, slang i näsan m.m
Min mage va otroligt stor och svullen.
Nu körde de in mig till min operationssal. I salen stod personalen som skulle operera mig. Jag minns att jag bad en kille flera gånger att han måste rädda mig, jag bokstavligen hängde i hans arm. Med en lugn röst sa han att de skulle hjälpa mig, sedan somnade jag.

Fyra timmar senare vaknar jag, jag är på IVA. K kommer med rask takt gårndes mot min säng, hans tårar rinner ner från kinderna. Jag trodde du skulle dö sa han, det tog så lång tid. Ingen tog hand om honom under tiden jag opererades, ingen fanns där och stöttade honom. Dessa fyra långa timmar fick han brotas med tankar som att jag skulle dö alldeles ensam. Ingen förklarade för honom vad de hade sett på röntgen, ingen tänkte på honom.

Jag har svårt att förklara känslan när jag vaknade upp. Allt kändes som en dröm.

K va med mig hela tiden. Jag fick då träffa kirurgerna som hade opererat mig. De berättade att de hade blivit ett hål på min tunntarm, 1 och en halv cm. De hade behövt ta ut min tarm och spola igenom hela tarmen för att se så de inte var hål någonannanstans. Hur kunde de bli så här? Jo när man syr igen ett kejsarsnitt vill gärna tunntarmen leta sig fram och kirurgen puttar alltid undan den innan man syr igen och detta hade även gjorts på mig. Men när kirurgen ska sätta dom sista stygnen letar sig min tunntarm fram igen och kirurgen syr fast min tunntarm i bukväggen. Allt eftersom jag börjar röra på mig lägger sig tarmarna och organen på plats igen. I samband med det rivs ett hål upp på tunntarmen av det fastsydda stygnen och maginehåll rinner ut i bukhålan. Detta förklarar den otroliga smärta..

Kirurgen sydde klart mig. Läkarna/kirurgerna va nöjda med operationen. Allt kändes underbart.

När de va klara med alla kontroller av lilleman kom de tillbaka och lade honom innanför min sjukhusskjora. De va helt underbart att få ha honom hud mot hud. De körde mig sedan till BB igen och påvägen dit mötte man många blickar i korridorerna och jag va världens stoltaste mamma. K va hela tiden med. Nu va de snart dags att komma igång att röra sig. Ryggmärgsbedövningen började mer och mer släppa. Jag va så motiverad, jag ville inget annat än att komma igång med allt så vi fick komma hem till storebror snart. Tyvärr blev de inte så.

Samma kväll som vi fått prinsen och ryggmärgsbedövningen hade börjat släppa började jag känna en stark smärta i magen. Katetern brukar dom kunna dra samma kväll men de gick inte för mig då jag inte kunde kissa ut nått själv, hade så ont i magen. De fick tappa mig på urin och sätta en ny kateter. På kvällen ringde de efter en läkare då jag fortfarande hade ont i magen. Han konstaterade genom att känna på min mage att tarmarna stod stilla, magen va som en bongo trumma som han sa. Magen va så svullen. Han rådde mig att röra mig mer så tarmarna kommer igång. Hela dagen hade jag traskat i korridoren för att komma igång men tydligen va det inte tillräckligt. Natten va jobbig men med smärtlindring funkade de ganska bra. Mellan smärttopparna försökte jag amma lilla Emil. Eftersom jag inte kunde amma Simon va det mitt mål denna gången.

Dagen därpå lade jag all min energi till att röra mig, äta och givetvis mysa och amma Emil. Smärtan va fortfarande kvar men på nått sätt hade jag lärt mig att tackla den. När kvällen kom fick vi vår "grattis bricka" som vi skulle fått dagen innan. Men jag kunde inte äta någonting, smärtan eskalerade och jag kunde inte längre hantera den. Jag larmade på personalen som kom och gav mig nån starkare smärtlindring, men de hjälpte inte. Smärtan blev ännu värre och jag kände att något va jätte fel. Jag ringde igen på personalen som då började ge mig morfin sprutor men inget hjälpte, jag fick morfin spruta på morfin spruta. Personalen kunde inte längre hantera situationen och deras frustration visade dom öppet. K gick fram och tillbaka i rummet med Emil som vid de här laget gallskrek. Emil och jag skrek ihop. Det kändes som om han förstod att jag mådde dåligt.
Smärtan blev så otroligt stark så jag började få dödsångest, inget dom gav mig hjälpte och jag hängde i allas armar som kom in i hopp om att någon kunde hjälpa mig.

Efter flera timmar med otrolig smärta bestämmer läkaren sig för att skicka mig på röntgen. Dom misstänker nu att jag kan fått tarmvred. Olyckligtvis denna kväll hade det kommit in ett traumalarm till röntgen så jag va lägst prioriterad. Allt tog så lång tid, för lång tid. Jag började gå in i olika faser av min dödsångest, efter ett tag kändes det som om jag hade förlikat mig med tanken och sa hejdå till Kristoffer och ringde även till mina föräldrar och sa hejdå. Jag kände att de här kommer inte gå bra. Efter lång tid fick jag äntligen komma till röntgen, tyvärr minns jag inte så mycket av de då smärtan hade tagit mig. När jag kom tillbaka hade de fått svar på prover som de hade tagit innan jag åkt iväg på röntgen. Alla prover vs skyhöga. Sänkan eller det såkallade infektionsvärdet låg på 550, som ni kanske vet ska de ligga på under 10. Nu vaknade alla till och personal från olika avdelningarna strömma in i rummet. Jag skrek att de måste rädda mig. De hade även sett på röntgen att jag hade vätska i magen. Nu gick allt fort och snart va jag påväg till operation. K höll min hand medan Emil fick vara kvar på BB med personalen...

Då var det dags, nu va det min tur att opereras. Nu var de vår tur att snart få träffa vår son. Väl inne på operationsbordet fick jag ryggmärgsbedövning och en sjuksköterska gick igenom vad som skulle ske. Alla som närvarande vid operationen presenterade sig högt i rummet. De satte upp ett skynke framför mig och K satte sig bredvid mitt huvud. De va så skönt att ha honom nära. När operationen va igång slet dom och bände i min mage, jag åkte runt på operations britsen. En sköterska sa då till mig att de jobbar mkt med händerna istället för med redskap. Och denna gång visste vi att vår lilla prins skulle väga betydligt mer än sin storebror så de va kanske inte så konstigt att de bökade mera denna gång. Efter ett tag hörde man hur de sög upp fostervattnet och kort därefter hörde man de mest ljuvliga ljudet, skriket av sitt barn. Jag grät. K kramade om mig. De höll upp den mest underbara lilla kille framför mig. Han va täckt med fosterfett och hans små ögon tittade på mig. Jag fick lukta och gosa lite med honom mot min kind innan de gick iväg med honom för att göra alla vanliga kontroller. K följde med och klippte navelsträngen...

Har haft fullt upp så har inte hunnit skriva fortsättningen än på förlossningsberättelser men de kommer så fort jag får tid :)

Bjuder istället på några bilder från dagens bad!

Storebror är duktig och hjälper till!

Jag tänkte börja skriva av mig lite. Berätta lite om vår förlossningsberättelse som tyvärr inte blev som vi ville den här gången heller. Det blev återigen en resa av oro, otrolig smärta, rädsla men också av en enorm kärlek. Denna gång var det som tut va inte vårt barn som behövde genomlida allt detta utan jag men också k som maktlös fick stå på sidan om. Jag kommer skriva lite nu och sen fortsätta senare då jag har en lilleman på bröstet som inte riktigt vill att jag ska sitta still hela tiden.

Den 1/2 fick vi tid för vårt planerade kejsarsnitt, vi var först ut då dom oftast gör tre planerade snitt per dag på detta sjukhus ( tre ggr i veckan). Vi var glada och förväntansfulla. De är ju lite märkligt att man får en tid då man ska få träffa sitt barn för första gången, ett riktigt kärleksmöte. Den natten kunde jag inte sova mycket, jag låg och tänkte på de mötet. På hur vår son skulle se ut m.m känslorna va som prins Daniel sa när lilla Estelle föddes "all over the place".

Väl framme på plats blev vi varmt välkomnade av två barnmorskor på BB. De förklarade hur dagen skulle komma att se ut och jag fick mina "otroligt fina" sjukhuskläder med långa knästrumpor som jag skulle klä på mig inför operationen. De togs prover, blodtryck och ett ultraljud för att konstatera att vår lilla kille fortfarande låg i säte. Hela tiden hoppades jag att han hade vänt sig så jag återigen skulle slippa en operation och istället få uppleva en vanlig förlossning. Men så va inte fallet, vår lilla krabat låg fortfarande kvar i sin bekväma sätes position. Något som jag tyckte kändes himla skönt denna gång var att man satte katetern på operationsbordet då jag fått min ryggbedövning, detta gjordes innan förra gången med Simon. De minns jag med stort obehag och kände mig därför väldigt lättad.

Inom kort va det dags att gånner till operationen, återigen kändes det mycket konstigt att jag snart skulle få träffa honom, där gick jag och k tillsammans hand i hand påväg till ett av de största mötena i våra liv. Utanför operationsrummet fick K sina kläder som han skulle ha under kejsarsnittet. Barnmorskorna hade tidigare påmint oss om att ta med kamera och nu tog jag en sista bild på K som enbarnspappa och jag kan lova er att det var en av dom gladaste och stoltaste bilderna jag har på honom. K tog även en bild på mig och magen för sista gången. Sen va det dags att gå in till operationssalen..