Vill tillägga i del 3:

När jag hade så fruktansvärt ont kunde jag inte längre amma och K fick lov att koppmata lilleman. Glömmer aldrig när en kvinna kom in och visade honom hur man gjorde, jag kände mig så otroligt maktlös när smärtan tog över min kropp. Jag hade då deckat i sängen, orkade inte längre kämpa mot smärtan. Men minns så väl när hon pratade med K och jag ville inget annat än att springa upp och säga, här ska de inte koppmatas utan min lila kille ska äta på mig. Kändes som nån stal de för mig i stunden fastän jag visste att de va bäst just då.

När de hade fått röntgen bilderna och proverna bestämdes det att jag skulle få en sond. Två kvinnor från en annan avdelning kom för att sätta den. Man behövde få upp all magsaft som fanns kvar i magsäcken. Nu kan jag verkligen förstå Simon vilket trauma det är att få en slang nerkörd i halsen. Dessa kvinnor lyckades inte med de på mig, de försökte gång på gång. Snoret bara rann från näsan blandat med blod. Slangen va otroligt tjock och jag kände mig så utlämnad. Visste inte alls vad som skulle hända.

DEL 4

Utanför operation fick jag säga hejdå till K, jag visste inte om de va sista gången jag såg honom. Sa hur mycket jag älskade honom. Som jag skrev tidigare började jag förlika mig med tanken att de kanske kunde bli så. Jag såg hans ryggtavla försvinna runt hörnet in från operation. Personalen började förbereda mig med nålar, urinkateter igen, slang i näsan m.m
Min mage va otroligt stor och svullen.
Nu körde de in mig till min operationssal. I salen stod personalen som skulle operera mig. Jag minns att jag bad en kille flera gånger att han måste rädda mig, jag bokstavligen hängde i hans arm. Med en lugn röst sa han att de skulle hjälpa mig, sedan somnade jag.

Fyra timmar senare vaknar jag, jag är på IVA. K kommer med rask takt gårndes mot min säng, hans tårar rinner ner från kinderna. Jag trodde du skulle dö sa han, det tog så lång tid. Ingen tog hand om honom under tiden jag opererades, ingen fanns där och stöttade honom. Dessa fyra långa timmar fick han brotas med tankar som att jag skulle dö alldeles ensam. Ingen förklarade för honom vad de hade sett på röntgen, ingen tänkte på honom.

Jag har svårt att förklara känslan när jag vaknade upp. Allt kändes som en dröm.

K va med mig hela tiden. Jag fick då träffa kirurgerna som hade opererat mig. De berättade att de hade blivit ett hål på min tunntarm, 1 och en halv cm. De hade behövt ta ut min tarm och spola igenom hela tarmen för att se så de inte var hål någonannanstans. Hur kunde de bli så här? Jo när man syr igen ett kejsarsnitt vill gärna tunntarmen leta sig fram och kirurgen puttar alltid undan den innan man syr igen och detta hade även gjorts på mig. Men när kirurgen ska sätta dom sista stygnen letar sig min tunntarm fram igen och kirurgen syr fast min tunntarm i bukväggen. Allt eftersom jag börjar röra på mig lägger sig tarmarna och organen på plats igen. I samband med det rivs ett hål upp på tunntarmen av det fastsydda stygnen och maginehåll rinner ut i bukhålan. Detta förklarar den otroliga smärta..