Helgen spenderade vi ihop med min ena bror och hans familj. De kom ner till oss på långfredagen och åkte hem idag. De hade inte träffat Emil än.
Vi har ätit gott och umgåtts. Blir inte då ofta att man ses då dom bor i Sthlm.

Nått märkligt inträffade vid samma klockslag som vår älskade Wilma fick somna in. Vi var på promenad och skulle gå och titta på kossorna och deras kalvar som precis har kommit till världen, plötsligt dyker bonden upp och berättar att en kalv hade blivit sjuk och att han behövde tyvärr skjuta den. Vi väntade kvar vid hans första hus med kor tills han hade gjort slut på kalvens lidande innan vi gick ner till nästa lada. När vi kom ner dit mötes vi av en otroligt ledsen och orolig ko som febrilt letade efter sin kalv. De va fruktansvärt att se hur hon sprang fram och tillbaka och råmade. Tänk att förlora sitt barn, så hemskt. Jag klarade inte av att stå kvar där, de blev för mycket på samma dag.
Tårarna föll på min kind.