Kirurgen sydde klart mig. Läkarna/kirurgerna va nöjda med operationen. Allt kändes underbart.

När de va klara med alla kontroller av lilleman kom de tillbaka och lade honom innanför min sjukhusskjora. De va helt underbart att få ha honom hud mot hud. De körde mig sedan till BB igen och påvägen dit mötte man många blickar i korridorerna och jag va världens stoltaste mamma. K va hela tiden med. Nu va de snart dags att komma igång att röra sig. Ryggmärgsbedövningen började mer och mer släppa. Jag va så motiverad, jag ville inget annat än att komma igång med allt så vi fick komma hem till storebror snart. Tyvärr blev de inte så.

Samma kväll som vi fått prinsen och ryggmärgsbedövningen hade börjat släppa började jag känna en stark smärta i magen. Katetern brukar dom kunna dra samma kväll men de gick inte för mig då jag inte kunde kissa ut nått själv, hade så ont i magen. De fick tappa mig på urin och sätta en ny kateter. På kvällen ringde de efter en läkare då jag fortfarande hade ont i magen. Han konstaterade genom att känna på min mage att tarmarna stod stilla, magen va som en bongo trumma som han sa. Magen va så svullen. Han rådde mig att röra mig mer så tarmarna kommer igång. Hela dagen hade jag traskat i korridoren för att komma igång men tydligen va det inte tillräckligt. Natten va jobbig men med smärtlindring funkade de ganska bra. Mellan smärttopparna försökte jag amma lilla Emil. Eftersom jag inte kunde amma Simon va det mitt mål denna gången.

Dagen därpå lade jag all min energi till att röra mig, äta och givetvis mysa och amma Emil. Smärtan va fortfarande kvar men på nått sätt hade jag lärt mig att tackla den. När kvällen kom fick vi vår "grattis bricka" som vi skulle fått dagen innan. Men jag kunde inte äta någonting, smärtan eskalerade och jag kunde inte längre hantera den. Jag larmade på personalen som kom och gav mig nån starkare smärtlindring, men de hjälpte inte. Smärtan blev ännu värre och jag kände att något va jätte fel. Jag ringde igen på personalen som då började ge mig morfin sprutor men inget hjälpte, jag fick morfin spruta på morfin spruta. Personalen kunde inte längre hantera situationen och deras frustration visade dom öppet. K gick fram och tillbaka i rummet med Emil som vid de här laget gallskrek. Emil och jag skrek ihop. Det kändes som om han förstod att jag mådde dåligt.
Smärtan blev så otroligt stark så jag började få dödsångest, inget dom gav mig hjälpte och jag hängde i allas armar som kom in i hopp om att någon kunde hjälpa mig.

Efter flera timmar med otrolig smärta bestämmer läkaren sig för att skicka mig på röntgen. Dom misstänker nu att jag kan fått tarmvred. Olyckligtvis denna kväll hade det kommit in ett traumalarm till röntgen så jag va lägst prioriterad. Allt tog så lång tid, för lång tid. Jag började gå in i olika faser av min dödsångest, efter ett tag kändes det som om jag hade förlikat mig med tanken och sa hejdå till Kristoffer och ringde även till mina föräldrar och sa hejdå. Jag kände att de här kommer inte gå bra. Efter lång tid fick jag äntligen komma till röntgen, tyvärr minns jag inte så mycket av de då smärtan hade tagit mig. När jag kom tillbaka hade de fått svar på prover som de hade tagit innan jag åkt iväg på röntgen. Alla prover vs skyhöga. Sänkan eller det såkallade infektionsvärdet låg på 550, som ni kanske vet ska de ligga på under 10. Nu vaknade alla till och personal från olika avdelningarna strömma in i rummet. Jag skrek att de måste rädda mig. De hade även sett på röntgen att jag hade vätska i magen. Nu gick allt fort och snart va jag påväg till operation. K höll min hand medan Emil fick vara kvar på BB med personalen...