Sedan spenderade vi 10 dygn på kirurgavdelningen. En plats där jag skulle läka och komma tillbaka. Mitt krav var att jag skulle få ett enkelrum så att K och min lilla bebis skulle kunna vara med mig. Jag fick dagligen två olika antibiotika intravenöst morgon och eftermiddag. Fick även vätska i dropp. Andra mediciner som smärtstillande i dropp. Hade EDA som jag själv kunde ge mig smärtlindringsdoser av via en knapp som satt på min droppställning. EDA är en slang som går in i ryggen, mellan ryggkotorna. De första dagarna efter operationen kände jag mig helt förstörd. Jag kände mig så trasig både fysiskt och psykiskt. Jag grät och grät och grät. Jag va så rädd att de skulle bli bakslag. Jag ville bara åka hem. De va viktigt att magen kom igång och de första dygnen fick jag gå på toaletten ca 15 ggr per dag. Allt gick rakt igenom mig. Nyopererad med slangar i båda armarna och en kateterpåse hängandes mellan benen, ibland hann jag inte in till toaletten. Det kändes så förnedrande att man som 30-åring bajsar på sig. Jag fick börja dricka direkt men jag va otroligt rädd hela tiden. Skulle jag börja må illa och kräkas skulle de behöva sätta en sond igen och suga upp allt i min magsäck. De va de sista jag ville. Jag visste att kirurgerna ville att jag skulle få i mig mer själv men jag va rädd. Allt tog emot, fanns inte något direkt sug efter något.

Jag hade inte duschat sen dagen då kejsarsnittet skulle ske och nu va de dag fem efter de. Jag kände mig smutsig, äcklig och fruktansvärt svettig. Hormonerna av att blivit mamma blandat med rädsla och förtvivlan satte sina spår. En dag fick jag hjälp av en otroligt gullig äldre dam som jobbade på avdelningen. De kändes inte så jobbigt att naken och utlämnad låta någon annan tvätta en. Hon fick mig att känna mig trygg för en gång skull. De fick mig att tänka tillbaka på när jag jobbade inom äldrevården som undersköterska. Jag fick en bra kontakt med henne och hon fick mig att skratta lite då och då. Skratt va en bristvara under den här tiden...