Hej!
Tänkte berätta lite hur de går för oss här hemma. K blev sjukskriven en månad med mig när vi kom hem och de kändes jätte bra. Det känns inte mer än rätt att de blev så. K och jag hade även bestämt att vi skulle ta ut en hel del dubbeldagar i början. Bara få vara tillsammans och njuta av vårat fina nytillskott. De är jag tacksam för idag. Vet inte hur jag hade roddat med allt hemma. När vi kom hem från sjukhuset gick de även rota virus på Simons dagis (magsjuka) så vi bestämde att han skulle bara hemma, både för att inte själv bli sjuk men också för att inte dra hem det till Emil eller oss övriga i familjen. Det vi inte visste va att de skulle ta 7 veckor innan Simon skulle kunna gå tillbaka till dagis. I 7 veckor höll viruset sig vid liv på dagiset. Ni kan ju tänka er hur trött Simon har varit på oss. Han har varit så frustrerad över att inte få gått till dagis. De va bra att han va hemma i början med oss så han inte kände sig undanskuffad av Emil men 7 veckor va för mycket. Men vi hade inget val. Sen när han äntligen fick gå till dagis igen räckte de med en dag så blev han sjuk, men inte i magsjuka. Men som tur var va de kortvarigt så nu fick han gå till dagis igår och jag har nog inte sett en så glad kille på länge. De bara stråla om honom när han sa hejdå till mig. Hoppas de håller i sig nu så han får gå ett tag, han behöver den stimulansen.
Imorgon va det dags för påskutklädning för dom som ville. Vi får se om Simon vill vara en liten påskhare imorgon. Lägger upp en bild isåfall.

Jag känner mig faktiskt ganska trasig efter dessa veckor. Först opereras två gånger, inte sova på flera dagar pga de som hände på sjukhuset. Sen komma hem och ha Simon hemma i 7 veckor med den stimulans som han behöver samtidigt som man ska lära känna en ny liten krabat och hans signaler. Få igång amningen som jag trodde skulle va mycket lättare än de varit. Jag ska inte klaga egentligen, har två underbara barn och den finaste mannen i världen men man måste få tycka att de känns tungt ibland. Allt är inte rosaskimrande moln jämt. Snart ska K börja jobba igen och de är med skräckblandad förtjusning. Tror de är bra för oss att komma in i de vanliga rutinerna samtidigt som jag är fundersam hur jag ska fixa att rodda med allt. Men jag vet, de gör man. Är så tacksam dock att K varit hemma med mig den här tiden för de hade jag inte orkat själv. Vi kom ju hem med en del minus tid från sjukhuset som vi absolut inte hade räknat med. Vi sov inte många timmar de dygnen på sjukhuset. De va inte för att Emil höll oss vakna utan av smärta, oro m.m

Från de ens till de andra. Idag va vi på Bvc och vår kille växer jätte fint. Han är idag 56 cm lång och väger 4910 gram. Fick än en gång en bekräftelse på att vår amning fungerar och det känns jätte bra!

Om ni har nån fråga eller fundering får ni gärna skriva till mig, blir så glad när jag får respons på de jag berättar.