I hissen upp till operationsalen var jag rädd, jag var inte redo än men jag visste att det inte fanns nån annan utväg. Jag blev allt sämre, läkarna va rädda om mitt liv men också de lilla lilla liv som växte långsamt inuti mig.

Nu var vi där. I rummet fanns det massor av människor, läkare, sjuksystrar, barnmorskor och undersköterskor. Ett helt team som skulle ta hand om vår lilla skatt. Läkaren läste upp för samtliga i rummet vad som skulle göras. De var nu dags för ryggmärgsbedövning. Usch de hade jag varit rädd och orolig för länge, men jag var så trött efter all magnesium som jag precis hade fått så jag orkade inte oroa mig speciellt mycket. Jag satte mig upp på britsen och lutade min panna mot K:s axel, nu grät jag och det kändes som om jag skulle svimma. K pussade på mig och sa att allt kommer bli bra, jag slappnade av något.

Nu måste vi börja sa operationsläkaren. Dom hade satt upp en grön skärm framför oss. Jag var helt bortdomnad i magen. Jag kände hur dom böka och drog i min mage. Efter ett tag hörde jag något mycket mycket litet pipa bakom skärmen. Välkommen till världen sa läkaren. Sjuksköterskorna och barnmorskorna ropade på K att han skulle följa med. De var brottom.

Där låg jag, ensam och nysnittad. Jag förstod knappt vad som hade hänt när alla runtomkring mig gratulerade till en liten kille. Vilken kille tänkte jag, jag fick inte ens se honom. Hans lilla röst va de ända jag tänkte på...

Ca 2 ggr om dagen undersökte sköterskorna bebisens hjärtslag och på fredag morgon var det dags igen. Jag hade lite mer ont i huvudet än vanligt, tabletterna hjälpte inte lika bra längre.

Hjärtat på vår bebis slår inte lika bra längre, man började märka att den mer och mer började bli påverkad av min sjukdom. Nu var det svårt för personalen på spec.BB att hålla koll på mina och bebisens värden då personalstyrkan och resurserna va mycket mindre än på förlossningen.

Jag blev nu flyttad till förlossningen. Nu kände jag att jag kommer nog få stanna här tills vår bebis kommer ut. Det kändes bra att komma dit, dom hade sån otrolig koll och man kände sig så trygg.

Väl nere på förlossningen igen satte dom direkt på mig en elektrod på magen som mätte bebisens hjärtelag. Det var svårt att få en bra signal för sköterskorna, K fick hjälpa till med elektroden. Han hade gjort de där en hel del gånger under dessa fyra dagar på sjukhuset så sköterskorna skämtade med honom att han skulle kunna börja jobba där.

Nu fick han in hjärtslagen, elektroden var nu placerad långt ner på vänster sida av min mage. Pappan visste exakt vart sitt barn var. Vi tittade på skärmen där hans hjärtljud syntes, de var mer oregelbundet än de någonsin varit. Vi visste att de satt läkare som hade koll på vår skärm även ute i ett rum i korridoren.

Plötsligt knackade det på dörren och in kommer tre läkare och två sköterskor. Läkaren frågade hur jag mådde och nu var det svårt att inte se påverkad ut av min huvudvärk, jag mår illa. Vi har tittat på Er bebis hjärtljud sa läkaren, dom är för oregelbundna. Den börjar tycka att det är för jobbigt att vara kvar i magen, de är nu dags att vi tar ut Er bebis. På några sekunder hann jag tänka 1000 tankar, jag började gråta, jag blev rädd. Läkaren klappade mig på axeln och sa att det kommet bli bra. Han tackade för sig och sa att han skulle förbereda sig och ett team för operation. De skulle nu bli ett akut kejsarsnitt och jag skulle få vara vaken, jag var rädd. När läkaren med sitt team gått kom de in sköterskor som skulle förbereda mig men även K. Han fick gröna kläder och en mössa.

Jag minns att jag var så kissnödig när jag låg där i sängen men nu gällde det att allt gick fort eftersom bebisen inte mådde så bra. Jag sa inget. Nu skulle dom sätta en kateterslang på mig, de var mindre roligt. Men det gick fort och nu va den på plats. Jag viskade till K att jag var så kissnödig, han sa att de var bara att kissa nu för nu har jag ju slangen. Nä, de kändes som jag låg och höll mig men icke, K höll upp min påse och vi konstaterade att de var ganska mycket i den. Fy vad läskigt det är när man inte har kontroll över saker man gör.

Nu tog sköterskorna fram 3 gigantiska sprutor med någon genomskinlig lösning i, det var magnesium. Jag skulle få det för att minska risken för kramper. Jag hade kanyler och infarter i båda armarna, de började spruta in magnesiumet.

Fy vilken upplevelse, sköterskorna hade berättat att det kunde kännas som det brann i kroppen när magnesiumet kommit in i kroppen och det gjorde det minsann. Jag grät och grät. Kristoffer fick springa och hämta handdukar för att badda på de ställen jag trodde skulle brinna upp, jag hade panik. Jag sneglade upp på sprutan som sköterskan hade fört in i en av mina infarterna, det var mycket kvar.

Efter ett tag var allt klart, jag var helt färdig. Nu var det dags att rulla upp min säng till operationssalen....

Nu va det prio att få ner mitt på tok för höga blodtryck. Jag blev inskriven på sjukhuset 25/3. Jag fick stanna kvar på förlossningen, där var personaltätheten och resurserna fler om man behövde mycket tillsyn och övervakning. Jag fick starka mediciner och dom tog mitt blodtryck en gång i halvtimmen för att se att de snart skulle börja sjunka till ett stabilt tryck. Min huvudvärk fanns fortfarande kvar men det var inte alls så farligt om man jämför med när man har migrän. Inom kort blev det bestämt att jag skulle sova på förlossningen. K och jag bestämde oss för att han skulle sova hemma, katterna var ju ensamma.

Den natten var inte alls rolig. Mina tankar och funderingar bara välde över mig och jag hade svårt att sova. Personalen hade sagt att det var viktigt att jag tog det lugnt och sov mycket så att inte mitt blodtryck skulle stiga ännu mer. Men i denna situation var det svårt att ta de lugnt. Efter denna natt bestämde jag mig för att jag aldrig ville sova själv på sjukhuset, jag ville ha min K där vid min sida.

Efter en natt på förlossningen blev vi flyttade till spec.BB Där blev jag återigen informerad om att jag skulle bara ta de lugnt. Toabesök i vårt lilla rum var de ända ansträngande jag fick göra. Jag fick inte göra något som kunde påverka mitt blodtryck negativt såsom att titta på tv eller prata i telefon för mycket. Jag fick veta att de kunde röra upp känslor som på så sätt kunde påverka mitt blodtryck.

En kär vän hade berättat om hennes väninna som hade fått havandeskapsförgiftning, hon hade legat många dagar innan deras barn att fått skåda världen. De hoppades jag också på...

Tisdagen och onsdagen gick, jag börjat snart bli galen. Väggarna började rasa in mot mig. Jag försökte hålla inne all gråt, ville inte att blodtrycket skulle öka. Jag hade nu fått två sprutor som skulle få vårt barns lungor att mogna fortare.

Vi fick besök, de va en läkare från sjukhusets IVA- Neonatal avdelning. Han satte sig ner hos oss och frågade hur vi kände oss m.m Minns inte riktigt allt, ville inte ta in allt. Men det jag minns var att han trodde att vi skulle få barn till helgen och att han tyckte att vi skulle göra ett litet studiebesök hos dom på neo-avd för de va där vårt lilla liv skulle hamna. Han sa även att de trodde att vårt barn vägde ca 1000 gram och att det kanske var svårt för oss att förstå hur ett barn på endast 1 kg ser ut, därför var det nog nyttigt att få besöka avdelningen.

På torsdagen rullade Kristoffer in mig på IVA-neo. Vi möttes av helt underbara människor som tog hand om oss. Där satt jag i en rullstol med händerna på min lilla mage, tårarna rann sakta ner på min kind. Vi fick besöka olika rum för att se hur de kunde se ut på en sån här avdelning, de satt mammor och pappor i rummen med sina otroligt små skatter. Att få höra att sitt barn skulle vara prematur är bara ett ord för en, men att få uppleva och se dessa små guldklimpar fick en att inse vad som väntade oss. Deras sköra genomskinliga hud. Deras styrka från deras små kroppar som fyllde hela rummet. Mina tårar var inte längre små skvättar, utan nu forsa de. Jag började på nått sätt att förstå vad som snart kommer att hända oss.

Mina värden började nu se så dåliga ut, prognosen såg inte så bra ut för varken mig eller bebisen att kunna kämpa vidare för att hålla kvar skatten inom mig. Detta var inget jag själv kände fysiskt, de va därför lätt för mig att ignorera vissa saker.
Hela tiden tänkte jag att detta kommer inte hända än, jag ska minsan kämpa och göra allt för att vår skatt ska vara kvar ett tag till i magen...

Det kunde inte vara möjligt, ska vi ha barn nu?vad är egentligen havandeskapsförgiftning?frågorna var många och alla som pratade med mig och som försökte få mig att få svar på mina frågor ignorerade jag. Jag förnekade de mesta just nu, jag ville inte inse vad som håller på att hända. Detta kan ju inte hända oss. Så tänker man alltid om de mesta.

Väl framme på förlossningen fick vi vänta i deras väntrum, de va mycket folk inlagda just nu. I väntrummet satt de två par, de ena paret skulle få barn när som, hon satt och flåsa från och till. Hennes mage såg ut som den skulle spricka vilken stund som helst. De andra paret var inne för att vända sitt barn i magen, en såkallad "vändning" va inbokad. Även hon va stor som man ska vara vid den tiden.

Där satt vi, min mage var kanske en tredjedel av deras. Man ska inte jämföra sig med andra men om man ska vara ärlig så gör man de automatiskt vare sig man vill eller inte. Det kändes inte rätt att sitta där och man kände sig så ensam. Inte ensam på det sättet att jag skulle varit själv för de var jag ju inte för K var ju där, men ändå "ensam" med en sån pyttemage i ett väntrum på förlossningen..jag var rädd..

En annan sak barnmorskan sa innan vi lämnade henne var att de va viktigt att vi åt något innan vi åkte till sjukhuset för väntan där skulle förmodligen bli mycket lång. K och jag bestämde oss för att äta på ett ställe nära sjukhuset som serverade husmanskost men om jag hade vetat att den här dagen var den sista på länge jag såg dagens ljus utifrån hade nog valet av matställe blivit annorlunda. Matsalen var stor och ljus, de va en hel del människor där som njöt av en lunch. Jag hade svårt att koncentrera mig att läsa på matsedeln, men efter ett tag bestämde jag mig för kroppkakor med skiratsmör. I matsalen jobbade en tjej som jag har expedierat på mitt jobb, hon hade dom där fina bruna märkesstövlarna som alla ville ha. Jag va rädd att hon skulle känna igen mig, ville inte att någon som jag känner skulle se mig nu. Tårarna bara rann och rann. Jag slevade in tugga efter tugga, inte för att jag njöt och kände hur gott de egentligen smakade utan av en ren signal från kroppen sätt att överleva. Vi skulle få vårt första barn, vårt kärleksbarn. Ett barn som var väntat men inte än. Vi var nu klara på restaurangen och färden bar nu av mot sjukhuset. Vi skulle till förlossningen......