På lördagen blev jag förflyttad till avdelningen spec. BB igen. Nu var det dags för mig att kurera mig. Det var inte lätt att fokusera på de när det ända man tänkte på var sitt barn. Jag fick inte träffa mitt barn idag heller för nu var det som sagt viktigt att jag kurerade mig och blev frisk. Jag hade hela tiden trott att havandeskapsförgiftningen försvann direkt efter att man fött barn men så var det inte riktigt. Jag hade fortfarande några kritiska dagar efter snittet då jag endast fick ligga och vila. Personalen sa upprepade gånger att det var viktigt att jag "mobiliserades långsamt". Det var inte lätt!!

K var hos vårt lilla liv som nu låg i en kuvös på IVA- Neonatal avdelningen som vi tidigare hade besökt. Han skulle få ta ut vår son från kuvösen för första gången och ha honom på sitt bröst, känguru vård. När man tog ut vår skatt från kuvösen var det viktigt att man låg hud mot hud ca 3 tim, det är nämligen en väldig påfrestning för dom små liven att förflyttas.

Jag mins så väl den kvällen, jag låg ensam på vårt rum. Jag kände mig så ensam, det kändes så fel att jag skulle ligga där när min son var på IVA och kämpade. Personalen var van vid att K alltid sprang och hämtade saft och smörgåsar till mig så nu kom dom aldrig in spontant och frågade hur det var. Fönstret var öppet, det blev kallt. Där låg jag i sängen med grindar uppfällda. På sängen hängde det en låda i plast som samlade upp min urin från katetern. Det var omöjligt att kunna gå på toaletten själv för den lådan satt fast så hårt i sängen. Det kändes som om någon höll fast mig. Det kändes som om jag skulle kvävas. Jag ville bara skrika. Jag ringde på klockan, nattpersonalen hade gått på sitt skift. Det tog långtid innan någon kom. Plötsligt öppnades dörren och där stod en sköterska. Jag sa att jag ville att dom skulle köra min säng till min son, jag ville se honom. Svaret jag fick var att det inte gick, jag skulle ta de lugnt för jag var nämligen fortfarande sjuk och skulle mobiliseras långsamt. Det var det sista jag behövde höra. Jag bad dom även att ta bort min kateter för jag tyckte det var så otroligt obehagligt men enligt ett papper som sköterskan hade i sin ficka skulle dom göra det imorgon. Hon gick sedan ut. Mina tårar bara sprutade. Jag tog en av K:s tröjor och kramade den...