När mormor och morfar besökte simon fick Simon en jätte fin present som symboliserade honom väldigt bra. Han fick en mjukis Bamse. Därav namnet på min blogg. Sen Simon kom till världen har han varit en riktig kämpe. Han har aldrig varit slö och bara sovit utan han har alltid haft stunder varje dag då han har tittat på oss och kommunicerat vilket har givit oss ork att kämpa.

Tidigt gjorde man olika undersökningar på Simon såsom ultraljud av hjärta och hjärna, lungröntgen mfl. Man upptäckte att Simon hade ett kärl som heter ductus öppet. Till en början påverkade det honom nästan ingenting men ju längre tiden gick märkte man att hans kropp sa ifrån. Hans hjärtat fick jobba så otroligt mycket, de blev väldigt belastat. Kroppen prioriterade inte längre att växa och han hade svårt att andas själv utan hjälp. Detta kärl kunde med lite tur slutas med medicinering. Två olika preparat sattes in men utan resultat. Vi fick prata med läkarna som berättade att Simon nu började bli för påverkad av sin ductus så nu var det dags att sluta den på kirurgisk väg. En ductus kan stänga sig själv och vi var så hoppfulla inför varje ultrljud på hjärtat men varje gång blev vi lika ledsna och besvikna. Ingen vill väl att sitt barn som är så litet och skört ska behöva genomgå operation. Men i det här faller fanns det inget val.

Simon skulle få flyga ner till hjärtspecialisterna i Lund. Vi skulle få vara där ca 1-2 veckor. Simon har aldrig legat i respirator men nu skulle han bli tvungen att göra de.

Jag minns så väl den dagen han skulle flyga iväg. Jag och K skulle köra efter i vår bil. Vi hjälpte personalen att göra honom klar inför resan, han tittade på oss på ett speciellt sätt såsom han förstod att det var något på gång. Personalen hämtade transportkuvösen. Tänk Simon skulle få flyga flygplan så tidigt i sitt liv, ibland är man riktigt glad och tacksam att man bor i Sverige. Två helt underbara personer från personalen skulle följa honom ner till Lund, en läkare och en sjuksköterska. Det kändes tryggt att lämna över honom i deras händer. De lovade att ringa oss så fort de hade landat. Nu kom ambulanspersonalen, vi följde med Simon ända ner till ambulansen som skulle ta dom till flygplatsen. Vi vinkade till Simon och jag viskade att vi ses snart och att han var världens duktigaste pojke. Nu öppnades ambulansutfartens portar och vi såg ambulansen försvinna...