I hissen upp till operationsalen var jag rädd, jag var inte redo än men jag visste att det inte fanns nån annan utväg. Jag blev allt sämre, läkarna va rädda om mitt liv men också de lilla lilla liv som växte långsamt inuti mig.

Nu var vi där. I rummet fanns det massor av människor, läkare, sjuksystrar, barnmorskor och undersköterskor. Ett helt team som skulle ta hand om vår lilla skatt. Läkaren läste upp för samtliga i rummet vad som skulle göras. De var nu dags för ryggmärgsbedövning. Usch de hade jag varit rädd och orolig för länge, men jag var så trött efter all magnesium som jag precis hade fått så jag orkade inte oroa mig speciellt mycket. Jag satte mig upp på britsen och lutade min panna mot K:s axel, nu grät jag och det kändes som om jag skulle svimma. K pussade på mig och sa att allt kommer bli bra, jag slappnade av något.

Nu måste vi börja sa operationsläkaren. Dom hade satt upp en grön skärm framför oss. Jag var helt bortdomnad i magen. Jag kände hur dom böka och drog i min mage. Efter ett tag hörde jag något mycket mycket litet pipa bakom skärmen. Välkommen till världen sa läkaren. Sjuksköterskorna och barnmorskorna ropade på K att han skulle följa med. De var brottom.

Där låg jag, ensam och nysnittad. Jag förstod knappt vad som hade hänt när alla runtomkring mig gratulerade till en liten kille. Vilken kille tänkte jag, jag fick inte ens se honom. Hans lilla röst va de ända jag tänkte på...

Ca 2 ggr om dagen undersökte sköterskorna bebisens hjärtslag och på fredag morgon var det dags igen. Jag hade lite mer ont i huvudet än vanligt, tabletterna hjälpte inte lika bra längre.

Hjärtat på vår bebis slår inte lika bra längre, man började märka att den mer och mer började bli påverkad av min sjukdom. Nu var det svårt för personalen på spec.BB att hålla koll på mina och bebisens värden då personalstyrkan och resurserna va mycket mindre än på förlossningen.

Jag blev nu flyttad till förlossningen. Nu kände jag att jag kommer nog få stanna här tills vår bebis kommer ut. Det kändes bra att komma dit, dom hade sån otrolig koll och man kände sig så trygg.

Väl nere på förlossningen igen satte dom direkt på mig en elektrod på magen som mätte bebisens hjärtelag. Det var svårt att få en bra signal för sköterskorna, K fick hjälpa till med elektroden. Han hade gjort de där en hel del gånger under dessa fyra dagar på sjukhuset så sköterskorna skämtade med honom att han skulle kunna börja jobba där.

Nu fick han in hjärtslagen, elektroden var nu placerad långt ner på vänster sida av min mage. Pappan visste exakt vart sitt barn var. Vi tittade på skärmen där hans hjärtljud syntes, de var mer oregelbundet än de någonsin varit. Vi visste att de satt läkare som hade koll på vår skärm även ute i ett rum i korridoren.

Plötsligt knackade det på dörren och in kommer tre läkare och två sköterskor. Läkaren frågade hur jag mådde och nu var det svårt att inte se påverkad ut av min huvudvärk, jag mår illa. Vi har tittat på Er bebis hjärtljud sa läkaren, dom är för oregelbundna. Den börjar tycka att det är för jobbigt att vara kvar i magen, de är nu dags att vi tar ut Er bebis. På några sekunder hann jag tänka 1000 tankar, jag började gråta, jag blev rädd. Läkaren klappade mig på axeln och sa att det kommet bli bra. Han tackade för sig och sa att han skulle förbereda sig och ett team för operation. De skulle nu bli ett akut kejsarsnitt och jag skulle få vara vaken, jag var rädd. När läkaren med sitt team gått kom de in sköterskor som skulle förbereda mig men även K. Han fick gröna kläder och en mössa.

Jag minns att jag var så kissnödig när jag låg där i sängen men nu gällde det att allt gick fort eftersom bebisen inte mådde så bra. Jag sa inget. Nu skulle dom sätta en kateterslang på mig, de var mindre roligt. Men det gick fort och nu va den på plats. Jag viskade till K att jag var så kissnödig, han sa att de var bara att kissa nu för nu har jag ju slangen. Nä, de kändes som jag låg och höll mig men icke, K höll upp min påse och vi konstaterade att de var ganska mycket i den. Fy vad läskigt det är när man inte har kontroll över saker man gör.

Nu tog sköterskorna fram 3 gigantiska sprutor med någon genomskinlig lösning i, det var magnesium. Jag skulle få det för att minska risken för kramper. Jag hade kanyler och infarter i båda armarna, de började spruta in magnesiumet.

Fy vilken upplevelse, sköterskorna hade berättat att det kunde kännas som det brann i kroppen när magnesiumet kommit in i kroppen och det gjorde det minsann. Jag grät och grät. Kristoffer fick springa och hämta handdukar för att badda på de ställen jag trodde skulle brinna upp, jag hade panik. Jag sneglade upp på sprutan som sköterskan hade fört in i en av mina infarterna, det var mycket kvar.

Efter ett tag var allt klart, jag var helt färdig. Nu var det dags att rulla upp min säng till operationssalen....