Det kunde inte vara möjligt, ska vi ha barn nu?vad är egentligen havandeskapsförgiftning?frågorna var många och alla som pratade med mig och som försökte få mig att få svar på mina frågor ignorerade jag. Jag förnekade de mesta just nu, jag ville inte inse vad som håller på att hända. Detta kan ju inte hända oss. Så tänker man alltid om de mesta.

Väl framme på förlossningen fick vi vänta i deras väntrum, de va mycket folk inlagda just nu. I väntrummet satt de två par, de ena paret skulle få barn när som, hon satt och flåsa från och till. Hennes mage såg ut som den skulle spricka vilken stund som helst. De andra paret var inne för att vända sitt barn i magen, en såkallad "vändning" va inbokad. Även hon va stor som man ska vara vid den tiden.

Där satt vi, min mage var kanske en tredjedel av deras. Man ska inte jämföra sig med andra men om man ska vara ärlig så gör man de automatiskt vare sig man vill eller inte. Det kändes inte rätt att sitta där och man kände sig så ensam. Inte ensam på det sättet att jag skulle varit själv för de var jag ju inte för K var ju där, men ändå "ensam" med en sån pyttemage i ett väntrum på förlossningen..jag var rädd..

En annan sak barnmorskan sa innan vi lämnade henne var att de va viktigt att vi åt något innan vi åkte till sjukhuset för väntan där skulle förmodligen bli mycket lång. K och jag bestämde oss för att äta på ett ställe nära sjukhuset som serverade husmanskost men om jag hade vetat att den här dagen var den sista på länge jag såg dagens ljus utifrån hade nog valet av matställe blivit annorlunda. Matsalen var stor och ljus, de va en hel del människor där som njöt av en lunch. Jag hade svårt att koncentrera mig att läsa på matsedeln, men efter ett tag bestämde jag mig för kroppkakor med skiratsmör. I matsalen jobbade en tjej som jag har expedierat på mitt jobb, hon hade dom där fina bruna märkesstövlarna som alla ville ha. Jag va rädd att hon skulle känna igen mig, ville inte att någon som jag känner skulle se mig nu. Tårarna bara rann och rann. Jag slevade in tugga efter tugga, inte för att jag njöt och kände hur gott de egentligen smakade utan av en ren signal från kroppen sätt att överleva. Vi skulle få vårt första barn, vårt kärleksbarn. Ett barn som var väntat men inte än. Vi var nu klara på restaurangen och färden bar nu av mot sjukhuset. Vi skulle till förlossningen......