Efter 4 timmar var K tillbaka, jag var så glad att se honom. Jag hade hundra frågor om hur vår lilla son mådde och hur han såg ut. K sa att han mådde jätte bra och var helt underbar. K hade med sig kort på honom när han låg på K:s bröst. Personalen på IVA hade varit gulliga och tagit dom och sedan skrivit ut dom till oss.

Den natten sov jag nästan ingenting trots att jag var jätte trött. Jag hade svårt att vända mig i sängen pga såret på magen men också pga obehaget av katetern. Jag låg och funderade hur allt kunde ha blivit såhär, de är det dummaste man kan göra när det inte finns något svar. När jag precis hade somnat in knackade det på dörren, det var en i personalen från neo-IVA. Hon sa att vår kille hade svårt med andningen så dom skulle behöva intubera honom för att ge mediciner som skulle hjälpa honom till en bättre andning. Hon frågade sen om K ville vara med. Han visste att jag hade varit väldigt ledsen på kvällen och ville egentligen inte lämna mig men ingen av oss ville att han skulle vara själv vid jobbiga ingrepp. K sprang iväg till lillkillen.

Det tog tid innan han var tillbaka, allt hade gått bra. Jag hade legat och oroat mig hur det gick med vår son, jag kände mig så maktlös som inte kunde vara hos honom. Snart släppte en del av oron och vi somnade in.

Nu var dagen kommen, jag skulle äntligen få träffa honom. Känna på honom, säga att jag har längtat så efter honom. K körde mig i rullstol genom korridorerna tills vi var framme...den här stunden hade jag längtat efter så länge, kändes som en evighet..men nu var dagen äntligen här!!