Nu va det prio att få ner mitt på tok för höga blodtryck. Jag blev inskriven på sjukhuset 25/3. Jag fick stanna kvar på förlossningen, där var personaltätheten och resurserna fler om man behövde mycket tillsyn och övervakning. Jag fick starka mediciner och dom tog mitt blodtryck en gång i halvtimmen för att se att de snart skulle börja sjunka till ett stabilt tryck. Min huvudvärk fanns fortfarande kvar men det var inte alls så farligt om man jämför med när man har migrän. Inom kort blev det bestämt att jag skulle sova på förlossningen. K och jag bestämde oss för att han skulle sova hemma, katterna var ju ensamma.

Den natten var inte alls rolig. Mina tankar och funderingar bara välde över mig och jag hade svårt att sova. Personalen hade sagt att det var viktigt att jag tog det lugnt och sov mycket så att inte mitt blodtryck skulle stiga ännu mer. Men i denna situation var det svårt att ta de lugnt. Efter denna natt bestämde jag mig för att jag aldrig ville sova själv på sjukhuset, jag ville ha min K där vid min sida.

Efter en natt på förlossningen blev vi flyttade till spec.BB Där blev jag återigen informerad om att jag skulle bara ta de lugnt. Toabesök i vårt lilla rum var de ända ansträngande jag fick göra. Jag fick inte göra något som kunde påverka mitt blodtryck negativt såsom att titta på tv eller prata i telefon för mycket. Jag fick veta att de kunde röra upp känslor som på så sätt kunde påverka mitt blodtryck.

En kär vän hade berättat om hennes väninna som hade fått havandeskapsförgiftning, hon hade legat många dagar innan deras barn att fått skåda världen. De hoppades jag också på...

Tisdagen och onsdagen gick, jag börjat snart bli galen. Väggarna började rasa in mot mig. Jag försökte hålla inne all gråt, ville inte att blodtrycket skulle öka. Jag hade nu fått två sprutor som skulle få vårt barns lungor att mogna fortare.

Vi fick besök, de va en läkare från sjukhusets IVA- Neonatal avdelning. Han satte sig ner hos oss och frågade hur vi kände oss m.m Minns inte riktigt allt, ville inte ta in allt. Men det jag minns var att han trodde att vi skulle få barn till helgen och att han tyckte att vi skulle göra ett litet studiebesök hos dom på neo-avd för de va där vårt lilla liv skulle hamna. Han sa även att de trodde att vårt barn vägde ca 1000 gram och att det kanske var svårt för oss att förstå hur ett barn på endast 1 kg ser ut, därför var det nog nyttigt att få besöka avdelningen.

På torsdagen rullade Kristoffer in mig på IVA-neo. Vi möttes av helt underbara människor som tog hand om oss. Där satt jag i en rullstol med händerna på min lilla mage, tårarna rann sakta ner på min kind. Vi fick besöka olika rum för att se hur de kunde se ut på en sån här avdelning, de satt mammor och pappor i rummen med sina otroligt små skatter. Att få höra att sitt barn skulle vara prematur är bara ett ord för en, men att få uppleva och se dessa små guldklimpar fick en att inse vad som väntade oss. Deras sköra genomskinliga hud. Deras styrka från deras små kroppar som fyllde hela rummet. Mina tårar var inte längre små skvättar, utan nu forsa de. Jag började på nått sätt att förstå vad som snart kommer att hända oss.

Mina värden började nu se så dåliga ut, prognosen såg inte så bra ut för varken mig eller bebisen att kunna kämpa vidare för att hålla kvar skatten inom mig. Detta var inget jag själv kände fysiskt, de va därför lätt för mig att ignorera vissa saker.
Hela tiden tänkte jag att detta kommer inte hända än, jag ska minsan kämpa och göra allt för att vår skatt ska vara kvar ett tag till i magen...