Där låg han vårt älskade lilla barn. Han var så fin. I hans rum låg de tre andra barn som även dom vårdades för diverse åkommor. Han låg i en stängd kuvös, en värmekuvös. Han hade en liten liten blöja på sig. Det var massor av sladdar kopplade till honom, han hade nålar lite här och där. Över näsan hade han en mask som han fick luft igenom. Han hade en sondslang i näsan där han fick sin mat. När jag såg honom rann tårarna ner från min kind. Jag var rädd. Jag ville bara ta ut honom från kuvösen och krama om honom. Det var inte så lätt. Jag öppnade luckorna till kuvösen och stoppade in mina händer, jag lade mina handflator långsamt på hans tunna genomskinliga hud. Han var varm. Hans små små ådror lyste igenom hans hud. Jag ville aldrig lämna honom mer. Han ska aldrig få känna sig ensam. Den kvällen satt jag och K länge hos honom.

Vi fick fortfarande bo kvar på spec.bb pga mitt höga blodtryck, dom behövde ha lite koll på mig. Jag längtade så tills vi fick flytta in till Neonatal avdelningen. Vi visste att den dagen snart skulle komma. Trots att avdelningarna låg bredvid varandra kändes det ändå så långt ifrån varandra. För långt för att vara borta från sitt barn.

31/3 var en mycket speciell dag, jag skulle få hålla i mitt barn för första gången. Jag var nervös. Jag skulle få ligga i en säng bredvid kuvösen. Jag hade en blå landstingskjorta på mig som jag knäppte upp. Personalen hjälpte till att förflytta honom från kuvösen till mitt bröst. Det var oerhört viktigt att se till att ingen sladd vek sig eller ramlade bort. När han hade landat på mitt bröst var det som om något gjorde mig hel. Den andra pusselbiten föll på plats och vi blev ett...jag ville alltid ha honom nära.