Jag vaknade upp med en otrolig huvudvärk, den har suttit i hela dagen. Man spänner sig då otroligt mkt och mina tårar sim föll igår satte sina spår. På torsdag ska jag på massage, det behövs verkligen.

Usch vad jag tyckte det bar jobbigt när vi åkte till sjukhuset. Men Simon fick mig på andra tankar när han skrattade åt mig i bilen. Min lilla solstråle. Han får en verkligen att orka.

När vi kom fram till anestesibedömnings mottagningen möttes vi av en mkt otrevlig kvinna. Hon ifrågasatte både de ena och de andra och förstod inte alls hur vi inte kunde ha en kallelse med oss. Trots att jag gång på gång sa att narkosläkaren hade ringt till oss dagen innan julafton och bokat in mötet. Snorkig är det rätta ordet på henne. Tänker på alla som väntar på att få operera bort ex en tumör och blir bemött på de sättet. Usch och fy, snacka om fel person på det arbetet.

Äntligen kom vår narkosläkare och vi fick gå till hans rum. Han var väldigt trevlig och jag kände trots allt att det kändes bra. Jag fick en bra känsla. Han va inte orolig att söva Simon. Han tyckte att hans förutsättningar såg fina ut. Men givetvis ska man alltid ha respekt för en sövning....

Tårarna sprutar och tankarna bara snurrar runt. Får panik när jag inte vet om vi gör det rätta. Att vi väljer rätt väg. Rädslan för framtiden dyker upp. Tankarna är såå många. Man orkar inte vara stark hela tiden, men Simon sover då tillåter jag mig gråta. Vill inte att han ska se och känna att jag är ledsen. Trodde inte att man kunde gråta så mkt, men ryggsäcken var tung och nu ramlade jag baklänges. Man kan inte samla hur mkt som helst i våra personliga ryggsäckar..

Snart är jag klar med Simons sondmatning då ska jag försöka få mig några timmars sömn. Jag måste trots att det är svårt.

Sov gott!!