Först vill jag säga att det var så otroligt mysigt att träffa en stor del av min släkt igår. Man får så mkt energi av sina fina nära och kära. Ni hjälper mig att orka. Tack!!

Nu sitter vi i bilen påväg hem, tack Sthlm för den här gången. De är så mörkt ute, mörkret gör en inte så glad men så är det. Vinterhalvåret är inget vi kan ändra på vi får bara göra de bästa av det.

Imorgon sätter vardagen igång för de allra flesta. Det är dags för jobb, skola och studier. Vår morgondag kommer bli tung, vi ska träffa narkosläkaren som ska söva Simon. Jag har försökt skjuta alla dessa möten så långt fram jag kan, nästan glömma bort dem en aning. Men nu är det dags. Nu måste jag försöka bita ihop och orka, för Simons skull.
Ingen har tvingat oss till de här med knapp, det är något som vi själva har beslutat. Ibland är inte besluten så självklara och lätta som man skulle vilja. De svåra är att det inte finns någon som kan säga att det är "det rätta" beslutet. Ingen kan säga att det kommer lösa sig för Simon och att det kommer bli bra. Men vi tror och måste hoppas att de blir bra.

Som jag skrev i förra inlägget så måste man bara ta sig igenom vissa svåra saker vare sig man vill eller inte. Så är livet. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig och livet tar sina vändningar. Människan måste lära sig att leva lite mer här och nu och uppskatta de vi har. Stanna upp i vardagen ibland och inte bara tuffa på som ett ånglok.

Ikväll när jag sätter mig i soffan ska jag försöka att inte tänka på morgondagen. Kommer bli svårare sagt en gjort, men jag ska göra ett försök. Morgondagen kommer ändå.

Kram till Er alla!!