Sist jag skrev fyllde jag år. Nu har det gått 2 månader sen dess. Vad har hänt här kan man undra. Jo jag och K har varit hemma i en och en halv månad tillsammans. Jag hade så mycket sparad semester så jag tog ut den och K tog föräldrarledigt. Den här tiden tillsammans har varit sååå viktig och så betydelsefull. Precis innan K gick hem på ledigt mådde jag inte bra. Jag kände mig ganska körd i botten, kände att orken inte fanns där. De va absolut i rätt tid.
Jag har träffat en otroligt bra psykolog som jag besöker så ofta de finns tid och möjlighet. Känns så skönt att få individuella verktyg att arbeta med för att må bättre. Jag har alltid kunnat indentifera mina problem men inte hur jag ska hantera de och jobba kring dom. Men hon är en fena på de och jag har fått så många bra råd. Nu hänger det på mig att jag arbetar med mig själv, allt för att jag och min familj ska må så bra som möjligt. Jag vill alltid vara världens bästa sambo och världens bästa mamma. Ingen är perfekt och jag tycker egentligen att fler borde gå och prata med någon. Tyvärr är de fortfarande lite tabu belagt i Sverige, man får ju inte må dåligt. Tänk vilken skillnad mot USA där det är en del av mångas veckoschema.

Nu indrar ni nog hur det är med min familj. K och jag har hjälpt varandra mycket under denna månaden hemma. Men på tisdag är det dags för K att gå tillbaka till jobbet. Så är livet och jag är som sagt otroligt tacksam för att vi gjorde som vi gjorde och spenderade tid hemma båda två. De jag tycker är mest jobbigt är hans treskifts arbetstider, det är tungt att vara ensam nätter med två barn. Vi får se vad som händer i framtiden, mycket kan hända :)

Emil växer som bara den. Nu är vår stora kille snart 11 månader. När han var 10 månader och 10 dagar kröp han för första gången, så nu är det slut på lugnet. De är underbart. Han är en glad men också en väldigt bestämd liten herre :)

Simon opererade ju bort delar av sina halsmandlar och en polyp i näsan vilket har gjort att han inte har andningsuppehåll längre vilket känns otroligt skönt. Tyvärr sover han jätte dåligt på nätterna och han är orolig. Han har inte sovit en hel natt på 6 månader. Just nu testar vi en medicin som gör att han kan sova bättre samt så har han ett kedjetäcke. Detta är väldigt nytt och vi ska utvärdera hur det går längre fram.
Simon mår annars jätte bra och han har klarat sig bra från sjukdomar denna höst (peppar peppar).

Jag och K kämpar lite mot sjukhuset där allt hände med mig. Där jag trodde att jag hade tagit mitt sista andetag. En del av mig dog på de sjukhuset den dagen. Vi har varit på möte med klinikchef och jag har sagt hur jag tycker, känner och upplevde det. Det är nog inte ofta de sitter och hör på de viktigaste av allt, patientens historia. Nu väntar vi på utredningar samt på att ivo, inspektion för vård och omsorg ska höra av sig angående mitt ärende. Jag behöver upprättelse i detta, upprätttelse för att kunna gå vidare i mitt och vårt liv.

Ibland känner jag mig så fruktansvärt hård mot mig själv. I bland känns det som om vissa tycker att man måste bita ihop. Och vissa människor förstår inte riktigt varför man mår dåligt. De finns en baksida och den baksida sätter sina spår, med all rätt. Vi formas delvis av vad vi är med om o livet. Vi blir starka om inte starkare med tiden men de måste finnas utrymme för sorg för att man ska komm ditt. De är inte så lätt att bara vända blad, även om man hade önskat de. Jag kan ärligt säga att den dödsångesten som jag hade på sjukhuset var det värsta jag har varit med om. Att sakta börja inse att livet kommer ta slut här och nu, det var det värsta. Att kastas mellan panik och känslan att det faktiskt är okej att dö. Att sorgen att lämna sin familj på jorden faktiskt skulle bli okej, det var en mardröm.

Sist jag var hos min psykolog pratade vi om hur jag på bästa sätt får ut mina tankar och känslor. Jag är och har alltid varit en pratkvarn så de givna svaret skulle vara via att prata om de. Men sen får man inte glömma att det inte alltid är bra att prata om precis allt. Utan ibland kan det bara vara skönt att få skriva av sig. Så det ska jag börja med nu :)

Ledsen om det är massa stavfel i texten men ska precis gå och lägga mig, ögonlocken börjar bli tunga.

Jag är lite som gubben i lådan som dyker upp lite då och då.

Nu känner jag att det är dags för mig att börja blogga igen. Jag behöver skriva av mig lite, lätta på känslor och tankar. Om det som hänt och varit men också om framtid och drömmar.