Snart ska vi åka, åka till röntgen. Idag är jag tom, känner att det värker i kroppen. Jag vet vad de är, jag har spänt mig hela natten. Axlarna har suttit uppe vid öronsnibbarna, inte bara för ett tag utan för en lång tid sen. Att slappna av är inte alltid det lättaste, det är alltid lättatt råda andra men när man själv ska göra de är det jätte svårt.

Jag hoppas verkligen det går bra idag. Jag hoppas att de ringer ifrån sjukhuset snart så vi får en plan om hur vi ska fortsätta med Simons mat och hans problematik runt maten. Jag kommer kämpa och jag ger mig inte, jag tolererar inte några tvetydiga svar. När det handlar om en människa som man älskar mest av allt på denna jord ger man sig inte...