Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har känt mig lite vissen de senaste dagarna, fruktansvärt ont i kroppen. Hoppas inte Simon blivit smittad. Idag var vi en sväng till sjukhuset och hämtade sprutor till Simons sondmatning. Sprutorna blir så otroligt tröga av hans nya mat, så man förbrukar minst en om dagen. Uppe på sjukhuset träffade jag en av personalen som jobbar på IVA neonatalavdelningen, de va så roligt att prata med henne. Jag lovade att vi snart skulle komma upp och hälsa på.

De senaste dagarna har vi märkt att Simon inte verkar helt nöjd. Han sover dåligt och han gråter en hel del. Nu har vi prövat att höja hans matmängd lite, han kanske inte känner sig tillräckligt mätt. Det är ju de som är svårt att veta när man sondar ett barn. Oftast somnar han också vid maten, så det är inte så lätt att läsa av hans ansiktsuttryck.

Idag har vi prövat att ge Simon lite mossad banan, de va mer en hit än potatis purén jag gjorde igår. Tänk att vår kille har blivit så stor att han får prova på lite smakportioner. Tiden går fastän de inte känns så ibland. Ibland känns det som tiden går i en riktig snigelfart.

På onsdag ska vi träffa Simons läkare. Vi får se vad vi kommer fram till när det gäller Simons sondläge. Vi får se om hon tycker att det är dags för operation. Usch det känns riktigt tungt med operation, samtidigt som jag vet att det inte finns så mycket annat att välja på. Simon har hela tiden varit så otroligt stark så han kommer klara de galant. Men mammas nerver kommer sitta utanför kroppen. Jag älskar dig Simon, kommer alltid finnas vid din sida.