Herre jösses vilken natt. Jag har både jobbat dag och natt de här dygnet. K jobbade natt natten som va och Emil började redan på kvällen att vara orolig och fortsatte hela natten och då menar jag hela. Sen kom Simon in till mig på natten som vanligt också. Emil blev inte heller nöjd av att ligga i min säng utan han var så otröstlig. Simon vred och vände sig och ville hålla min hand. Sista gången jag messa K var klockan 05 och jag var fortfarande vaken, huvudvärken kom som ett brev på posten. Jag får sån panik då jag ska ta hand om barnen hela dagen sen, finns inget tillfälle att sova på. Nu börjar tyvärr kvällen exakt likadant som igår och jag ser inte fram emot den här natten, för imorgon kommer inte K hem på morgonen utan åker direkt hem till sina föräldrar och sover för han börjar jobba kl 15-23.30 sen igen. Ja hur får man ihop allt på bästa sätt?har ni några bra erfarenheter?måste hitta nått sätt så jag hinner ta igen mig lite. Har ni några bra tips, berätta gärna!!

Idag blev det biofilm för mig i soffan. Älskar såna filmer ibland, lätta och enkla filmer. Trodde jag. Ibland, vissa dagar drar gamla erfarenheter upp till ytan. Saker och ting bubblar upp till ytan igen. I slutet på filmen sitter bridget med sin bebis i famnen och allt är så lyckligt som de ska vara. Vissa dagar klarar jag de, dom flesta dagarna men inte idag. Blir så ledsen. När jag känner såhär försöker jag skriva av mig lite för att lätta på mina känslor och tankar kring vad som faktiskt hände.Tänkte dela med mig lite av min resa:

En dag fylld av förväntan, glädje och en otrolig längtan. Längtan efter att få möta vårt barn för första gången. Få uppleva de vi missade när vårt första barn kom till världen.

Minns så väl den dagen, den 1 februari 2016. Jag var så oerhört tacksam och glad att jag hade fått gå fullgången tid denna gång. Jag levde i en euforisk bubbla fylld av glädje och kärlek. Så glad att vi snart skulle få vara fyra. Att snart få mysa med vår lilla bebis och bara få rå om varandra, så som de ska vara efter en förlossning. Men så blev de inte. Långt ifrån.

På kvällen efter mitt kejsarsnitt fick jag otroliga smärtor i magen. Jag kunde inte kissa. Jag kräktes och hade feber. Min mage var nästan större än innan vår lilla kille hade kommit. Något var fel, de kände jag direkt. Jag hade varit med om ett kejsarsnitt tidigare och var därför väl medveten om hur allt kring ett kejsarsnitt skulle kännas. Jag påtalade att det var något som absolut inte stämde, ingen lyssnade. Timmarna gick och jag började vänja mig vid smärtan.

Dagen där på kändes det något bättre, eller så var det jag och min vilja och kämparkraft som ville påstå att de bara skulle vara bra. För det kunde väl inte vara nått fel även denna gång. Det kunde väll inte vara möjligt att vi, jag och K skulle uppleva något hemskt igen i den stunden som skulle vara den mest underbara man upplevt.

Jag blev på kvällen sämre igen och jag var säker på att jag inte skulle vara få kvar på denna jord. Jag kände hur smärtan tog mig, fångade mig. Jag gick in i olika faser av dödsångest. Den första fasen var panik och rädsla, jag grät och fick ångest att jag skulle lämna min fina familj. De fina barn som jag och K hade skapat tillsammans. Jag hade ju inte ens fått njutit mer än några timmar av att få vara mamma innan någon där uppe tog de ifrån mig. Jag tog farväl av mina föräldrar på telefonen. Men efter ett tag gick jag in i en accepterande fas och jag insåg att det ändå skulle bli väldigt bra utan mig, för pojkarna hade den bästa pappan på denna jord. En pappa som alltid finns där och som alltid ställer upp. De gjorde mig trygg och om det nu skulle vara min tur att få lämna denna jord var det så. Smärtan tog mig mer och mer och ljuset till den andra sidan blev allt mer starkare. Jag försvann mer och mer, jag ville bara att smärtan skulle försvinna.

När jag trodde att den andra sidan hade tagit mig såg jag plötsligt vitklädda läkare stå över mig och prata om hur de skulle göra. Allt gick därifrån fort. Jag fick opereras och jag bad dem att rädda mig. Att de skulle lova att jag fick vakna upp igen, det var mina sista ord innan jag somnade..

Man ska inte älta saker men mina känslor har jag svårt att styra över!

Nu spelas Sonja Aldén för fullt i mina öronsnäckor. Kan verkligen tipsa er om hennes nya låtar meningen med livet och löftet. Känner igen mig mycket i hennes låtar och kan relatera till saker i mitt liv. Sen att hennes röst är så underbar att lyssna på gör de ju bara ännu bättre!!

Denna vecka har bestått av logopedbesök, födelsedagskalas och barnpsykologbesök. Allt tar på krafterna även om kalas är roligt och de andra mötena är viktiga. Idag är K med Simon hos barnpsykologen. Jag var med honom igår. Han ska gå några gånger för en utvecklingsbedömning. Igår va jag lite ledsen när vi kom hem. Nät vi är med hos henne är det viktigt att vi som föräldrar inte hjälper honom för då bli bedömningen fel, men de är svårt. Va så många ggr jag bara ville säga "titta nu noga Simon, de här vet jag att du kan" men han for iväg någonannanstans. Har inte ro, svårt att koncentrera sig. De är därför jag blir ledsen, jag vet att han kan så mycket men han har ingen ro i kroppen och de är så himla synd!
Vi får se hur de går idag, idag skulle de pussla som han tycker så mkt om och är otroligt duktig på.

I onsdags va de 4 års kalas för vår kille. De blev paket, restaurangbesök och en fin tårta. Farmor, farfar och farbror va med och fira. Han fick så himla mycket fint. Han va så nöjd över sin dag!!

Idag är jag sååå slut i benen. Har varit hos logopeden med Simon och sedan jobbat från 13-19.15 Efter de var det dags att storhandla på maxi. Ja de är mkt man ska hinna med som småbarnsförälder. Men imorgon är det kalas för vår älskade prins Simon. De blir paket, restaurangbesök och tårta. Berättar mer imorgon och lägger upp bilder :)

Jag är glad att jag har vänner. Inte är de många men ack så värdefulla för mig. Hela tiden prövas vänskapen och en del försvinner från en. Kanske inte helt men glider sakta sakta längre ifrån en. Under dessa år jag har bott i Linköping har det hänt oerhört mycket i mitt liv, mycket som har förändrat mig som person. De kanske inte är alla som gillar den personen jag har blivit men de är svårt att inte formas av de man har varit med om. Jag har upplevt så mycket smärta, oro, förtvivlan och kärlek. Jag har svävat mellan liv och död, jag har fått känna vad de är att ha dödsångest. Saker och ting är inte självklart för mig längre. Jag ser på de mesta med helt andra ögon än innan. Jag blir på nått sätt mer ledsen nu när någon/några sårar mig mer än innan, jag är mycket mer skör nu än innan. Jag tolererar inte lika mycket längre. Jag är mer mån om att vara ärlig mot andra, ärlighet värderar jag högt.

Utåt sett har jag en barriär, en fasad av att alltid vara stark. En mamma som står med utfällda vingar och har sina ungar under dom. Under dessa år har vi kämpat och stridit både för de ena och de andra. Upprättelse hit och upprättelse dit, de tar på energin men samtidigt är det något jag måste för att vända blad.

Att flytta ner till Linköping trodde jag skulle bli mycket lättare på många plan. Jag har alltid varit en utåtriktad tjej med talet som gåva. Jag pratar och tar för mig. Men att flytta när man är lite äldre och inte ska plugga blir lite annat. Det var väldigt svårt att hitta vänner, alla hade ju givetvis sin vänskapskrets redan. Man vill inte tjata sig till vänner utan de ska falla sig naturligt. Sen förstår jag vissa som redan har ett dussin, de kanske inte ska skaffa en till. En till som gärna vill ses, vara nära och finnas till.

Jag saknar min fina kusin Tessan oerhört mycket. Vi har alltid funnits där för varandra i ur och skur. Saknar den genuina kärleken och vänskapen. Vet att vi har den men nu bor vi inte längre i samma stad och de blir inte lika lätt att ses som innan.

Jag vill inte vara ytlig på nått sätt, jag vill enbart ha folk omkring mig som bryr sig från hjärtat.
Ni vet någon som spontant hör av sig till mig, bara frågar hur man mår eller om man vill ses.

Som sagt dom är få men oj va ni
betyder mycket för mig!!

Igår var det dags att arbeta igen. De va roligt men mycket lugnare än sist jag jobbade. Alltid roligast när det är massor att göra och mycket kunder att hjälpa.

Idag jobbar K kväll och jag hann faktiskt med ett intervall pass innan han ska åka. Jag löper en bit och går en bit, håller på så i ca 7 km. Känner att jag inte orkar springa 7 km riktigt än. Men jag är på bra väg.

Alldeles nyss fick jag ett underbart samtal. De var Simons knappsjuksjöterska (gastrostomi) som ville ge mig lite information om hur det kommer gå till när vi ska ta bort knappen. Ni läste rätt, TA BORT knappen. Ögonen fylls av tårar när jag tänker på att de snart är dags, fortsätter han som nu så kommer de troligtvis bli till sommaren. Man vill se först att han klarar den värsta tiden på året med alla infektioner. Det känns så overkligt. Simon hade sond genom näsan tills han nästan va ett år gammal sedan fick han sin knapp på magen som snart har funnits med honom i tre år. Det känns som en evighet. Tänk att han/vi snart har kommit till målet, ljuset i tunneln. De kommer bli en "knappfest" den dagen. Pappa och mamma dricker champagne och Simon får chokladmjölk som han kallar de (oboy). Fyra år av kämpande, sorg, smärta, pushande, tårar, förtvivlan, hoppfullhet, framsteg och glädje. En blandning av alla känslor. Hela familjen har kämpat. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor just nu. Jag är så otroligt stolt över Simon, han är min hjälte och förebild i att alltid vara en sån otrolig kämpe och fighter. Han sprider så mycket kärlek och hopp runt sig. Han är alltid så positiv och de har hjälpt mig många gånger att kunna se ljuset när de har varit som tyngst.
Sen är inte matproblematiken slut än, vi är inte riktigt där än men snart. Man måste hjälpa och pusha honom lite mer än en "vanlig" fyraåring men de handlar nog också mycket om hans överaktivitet. Att inte ha ro att alltid sitta kvar. Impulserna är för många. Man märker de tydligt när jag är själv hemma med båda barnen när K jobbar. Simon behöver min fokus hela tiden medan Emil också behöver de.

Ville dela med mig av denna härliga nyhet och önska er en trevlig helg!!

Liten Blir Stor