Imorse när jag vaknade hade jag så otroligt ont i mitt öga. Har haft de nu i tre dagar. Upptäckte även en vit hinna på de som är blått i mitt öga och blev fundersam. Som många andra gör så började även jag söka på nätet, livsfarligt. Där stod de att man måste söka för de direkt annars finns risken att mam blir blind. Jag tänkte då att de kanske vore bra om någon kunde kolla på de nu idag eftersom sen är de helg. Jag ringde då till VC som hänvisade mig till ögonmottagningen. När jag ringde dit var självklart alla tider slut för idag. Jag testade även att ringa till min optiker där jag fick napp tillslut. Hon kunde hjälpa mig idag.
Kl 14 fick jag en tid och farfar var så himla gullig som kom och hjälpte mig att passa barnen. De är jag jätte tacksam för annars hade jag inte kommit iväg.
Väl inne hos optikern undersökte hon mig med många olika instrument och maskiner och konstaterade att nått va det som inte stämde och hon ville gärna att jag skulle få komma till ögonmottagningen så fort som möjligt. Hon ringde dit och jag fick en tid till bakjouren kl 19.00

Nu har jag varit där och läkaren konstaterade inflammation i hornhinnan, blev antibiotika/kortison kur i 10 dagar. Så nu är de två kurer att ta. När jag skulle gå ut från undersökningsrummen på avdelningen såg jag en mamma som gick med sin son, han kanske var ca 6 år gammal. Han hade cancer. Han hade små tussar av hår kvar på huvudet och hade en lapp för sitt opererade öga. Hans mamma gick lite framför och när jag gick förbi henne log hon åt mig och hälsade. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar. Där gick jag glad för att fått min behandling på recept, påväg hem för att få lägga mig i min säng och va med mina barn. Medan andra kämpar på sjukhuset i en helt annan värld. Jag vet att de är jätte många som kämpar men jag blir så otroligt berörd. Blir så tagen. Tårarna rinner ner från mina kinder. Vilka kämpar.
K och jag har sett en av de världar som inte många känner till på sjukhuset, neonatalavdelningen. Jo många känner till att de finns men vad som faktiskt finns bakom de dörrarna är inte mänga som vet.
Jag är så tacksam till livet och att vi får vara friska så länge vi kan.

Snart ska K iväg och jobba sitt andra pass detta dygn :) de blir natt. Först ska han vila lite och hämta kraft. Man vet aldrig vad fredagskvällen har att bjuda på. Här hoppas jag att Emil får en lugnare natt än natten som var då han va otröstlig, tror de kan vara tänderna.

Trevlig fredag på er!
Va rädda om Er!