Så himla underbart. Snart är det vår. Allt känns så otroligt mycket lättare då. Ljuset får en att orka lite mer. Man tankar upp batterierna lite fortare. Återhämtningen går fortare.

Idag ringde kuratorn från vrinnevisjukhuset och ville höra hur det var med mig. Allt spolas upp direkt igen. Samtidigt som jag är tacksam att hon ringde så kände jag hur en ofantlig illska växte fram. Illska på människor som inte tagit mitt fall på allvar (då pratar jag inte om den kvinnan). Vi får se hur jag gör när jag fått alla svar från olika håll. Jag vill berätta vår resa och vad vi varit med om. Jag vill dela med mig och på så sätt sen kunna gå vidare i och med de. Jag hoppas jag får lite svar innan sommaren så man bara kan få slappna av då.

Imorgon ska jag på personalmöte med jobbet. De ska bli roligt att träffa alla mina gamla kollegor som jag inte träffat på länge. Ska bli jätte trevligt.

Ibland har jag sånt otroligt behov av att skriva medan ibland vet jag knappt vad jag ska skriva. De är så mycket som rör sig i mitt huvud. Försöker sortera på de viktiga och försöker fokusera på en sak i taget annars kan de bli övermäktigt.

En nöjd kille med mammas smoothie

[Bild]

Ska man lära sig att äta själv så ska man :)