Idag blev det biofilm för mig i soffan. Älskar såna filmer ibland, lätta och enkla filmer. Trodde jag. Ibland, vissa dagar drar gamla erfarenheter upp till ytan. Saker och ting bubblar upp till ytan igen. I slutet på filmen sitter bridget med sin bebis i famnen och allt är så lyckligt som de ska vara. Vissa dagar klarar jag de, dom flesta dagarna men inte idag. Blir så ledsen. När jag känner såhär försöker jag skriva av mig lite för att lätta på mina känslor och tankar kring vad som faktiskt hände.Tänkte dela med mig lite av min resa:

En dag fylld av förväntan, glädje och en otrolig längtan. Längtan efter att få möta vårt barn för första gången. Få uppleva de vi missade när vårt första barn kom till världen.

Minns så väl den dagen, den 1 februari 2016. Jag var så oerhört tacksam och glad att jag hade fått gå fullgången tid denna gång. Jag levde i en euforisk bubbla fylld av glädje och kärlek. Så glad att vi snart skulle få vara fyra. Att snart få mysa med vår lilla bebis och bara få rå om varandra, så som de ska vara efter en förlossning. Men så blev de inte. Långt ifrån.

På kvällen efter mitt kejsarsnitt fick jag otroliga smärtor i magen. Jag kunde inte kissa. Jag kräktes och hade feber. Min mage var nästan större än innan vår lilla kille hade kommit. Något var fel, de kände jag direkt. Jag hade varit med om ett kejsarsnitt tidigare och var därför väl medveten om hur allt kring ett kejsarsnitt skulle kännas. Jag påtalade att det var något som absolut inte stämde, ingen lyssnade. Timmarna gick och jag började vänja mig vid smärtan.

Dagen där på kändes det något bättre, eller så var det jag och min vilja och kämparkraft som ville påstå att de bara skulle vara bra. För det kunde väl inte vara nått fel även denna gång. Det kunde väll inte vara möjligt att vi, jag och K skulle uppleva något hemskt igen i den stunden som skulle vara den mest underbara man upplevt.

Jag blev på kvällen sämre igen och jag var säker på att jag inte skulle vara få kvar på denna jord. Jag kände hur smärtan tog mig, fångade mig. Jag gick in i olika faser av dödsångest. Den första fasen var panik och rädsla, jag grät och fick ångest att jag skulle lämna min fina familj. De fina barn som jag och K hade skapat tillsammans. Jag hade ju inte ens fått njutit mer än några timmar av att få vara mamma innan någon där uppe tog de ifrån mig. Jag tog farväl av mina föräldrar på telefonen. Men efter ett tag gick jag in i en accepterande fas och jag insåg att det ändå skulle bli väldigt bra utan mig, för pojkarna hade den bästa pappan på denna jord. En pappa som alltid finns där och som alltid ställer upp. De gjorde mig trygg och om det nu skulle vara min tur att få lämna denna jord var det så. Smärtan tog mig mer och mer och ljuset till den andra sidan blev allt mer starkare. Jag försvann mer och mer, jag ville bara att smärtan skulle försvinna.

När jag trodde att den andra sidan hade tagit mig såg jag plötsligt vitklädda läkare stå över mig och prata om hur de skulle göra. Allt gick därifrån fort. Jag fick opereras och jag bad dem att rädda mig. Att de skulle lova att jag fick vakna upp igen, det var mina sista ord innan jag somnade..

Man ska inte älta saker men mina känslor har jag svårt att styra över!

Nu spelas Sonja Aldén för fullt i mina öronsnäckor. Kan verkligen tipsa er om hennes nya låtar meningen med livet och löftet. Känner igen mig mycket i hennes låtar och kan relatera till saker i mitt liv. Sen att hennes röst är så underbar att lyssna på gör de ju bara ännu bättre!!