Usch det var så läskigt i natt när jag vaknade ca 01 av att åskan var mitt över oss. Det dundrade och det skapades ett otroligt eko mellan öarna i närheten. Jag va så rädd. Det var så fruktansvärt att vakna av väldens smäll, mitt hjärta slog i hundraåttio. Simon tog det väldigt bra och vaknade endast en gång när det dundrade som mest. Jag var nästan säker på att blixten skulle slå ner i närheten av oss och jag bad i tysthet till högre makter att det inte skulle vara i något av träden runt just vårt hus.

Blixten lyste upp hela himlen och jag hann bara räkna 3001 då det small det igen, usch vad det var obehagligt. I denna stund kom jag snabbt att tänka på min store brors kanin som var ute i en bur på tomten. Gud så rädd den måste vara om den inte redan dött av hjärtinfarkt, jag hoppades att min bror hade trotsat vädrets makter och sprungit ut och hämtar stackarn. Hans bur stod ju faktiskt nära våran lillstuga där min bror och hans familj sov.

Det känns som allt händer när Kristoffer inte är här, först blir Simon sjuk sen ramlar Simons knapp ut och sist bryter världens läskigaste oväder ut. Ja, man ska väl testas och det med råge. Bästa av allt är att man blir starkare. Även om det inte känns så för femöre ibland. Jag har bara så otroligt svårt att klappa mig på axeln och säga "fan de där gjorde du bra" måste bli bättre på de. Tro på mig själv. Lita på mig själv. Älskade Kristoffer vad jag längtade efter att du hade varit med oss här nu. Snart är du här :)

Ja nu undrar ni säkert hur det gick till när Simons knapp plötsligt ramlade/ploppade ut. Jo så här gick det till. Simon satt i sin matstol och fick pumpmat via knappen, helt plötsligt blev han lite orolig och ville inte alls sitta kvar. De gick inte att avleda honom längre. Jag stoppade då matpumpen och lossade en av slangarna som går till knappen men den lilla slangen lät jag sitta kvar. Eftersom han snart skulle få den sista maten. När jag lyfter upp Simon fastnar hans lilla slang som går in i knappen i stolen och helt plötsligt låg både knapp och slang på golvet och det sipprade ersättning ut ur det lilla hålet på hans mage. Adrenalinet pumpade. Jag agerade otroligt fort och satte för min hand på hans mage. Min mamma var i samma rum och fick springa och hämta reserv knappen i skötväskan. Jag tog in honom till skötbordet och lade honom ner och förde snabbt in den nya knappen och kuffade sedan upp den. Yes, den var på plats. Det var första gången jag satte en knapp och skönt att det gick så bra. Mina axlar som i stundens hetta satt uppe vid mina öronsnibbarna sjönk nu sakna ner till rätt position igen. Under hela förloppet var Simon helt oberörd. Han visade inte ett enda tecken på att ha ont eller må dåligt över de som hände. Helt fantastiskt. Du är fantastisk vår lilla son, Simon!

Älskar dig, du ger mig så mycket kraft att orka dom dagarna jag har svårt att "resa" mig upp själv. När huvudet slokar och allt känns hopplöst. Då ger du mig så mycket ny energi. Många gånger har jag frågat mig själv under vår resa hur mycket en människa egentligen kan klara av och mitt svar är ofantligt mycket mer än man tror. Människan är allt bra unik och jäklar fighter!

Tack alla ni som läser min blogg och följer våran resa. Blir så glad när jag då och då får fina kommentarer och feedback på mina inlägg. Tack :)

Det finaste jag har!!