Ikväll känner jag mig helt slut, trots att Kristoffer har varit hemma till 17 och hjälpt till med Simon innan det var dags för honom att gå till jobbet. Alla tankar gör mig trött. Alla funderingar. Ibland är det så svårt att leva här och nu fastän de är det viktigaste man kan göra. Ingen vet hur morgondagen ser ut.

För varje dag som går ser jag hur Simon växer. Min lilla kille börjar bli stor. Min fokus på hans mat gör att jag ibland inte ser sånt ibland, sånt som egentligen är otroligt underbart och fantastiskt. Jag blir som uppslukad av hans matproblematik. Simon är en av de gladaste lilla killar som har gått på den här jorden och ibland ser jag inte de. Det är somom jag har skygglappar på mig, som om jag försöker lösa ett problem och absolut inte vill bli störd i mitt tänkande. Jag kan inte lösa den här gåtan, så är det bara. Fastän jag såå gärna vill. Jag måste bara inse de, vilket inte är det lättaste. Framtiden får utvisa om hur, när, var och om. Mycket får vi veta i framtiden!!