Vi fick klä på oss gröna rockar och sätta på oss såna härliga blåa mössor. Dom rullade in Simon till en stor sal där flera låg och väntade på operation. Vi fick sitta på stolar bredvid Simons säng. Han var fortfarande lika pigg och glad trots att han hade fått lugnande tidigare på morgonen. De hade inte gjort verkan än. En narkossköterska kom fram till oss, hon hade med sig en vit mjukis katt till Simon. Vi satte den bredvid Simon i sängen. Medan vi väntade på narkosläkaren sjöng vi, Simon älskar sång. Sakta sakta började Simons ögonlock slutas, han blev trött, de lugnande som han tidigare hade fått började värka.

Nu va det dags, narkosläkaren kom. Nu skulle han sätta en infart/nål i Simons fot. En sköterska höll fast foten medan han stack för att hitta en bra åder. Usch jag klarade inte av att se på då, mitt mammahjärta skrek. Läkaren var duktig och snart va den på plats. Nu skulle vi köra Simon till operationssalen.

Väl inne på operationssalen fick vi lyfta över Simon från hans säng till britsen han skulle opereras på. Dom hade en värmedyna på sängen. Simon va lugn. Jag tittade runt omkring i salen, de fanns massor av apparater och operationsredskap. Jag började gråta, tårarna bar forsa ner från mina kinder. Narkossköterskan sprutade in spruta efter spruta i Simons infart, han vaknade till och va orolig för ett tag men somnade fort när sista dosen sprutades in i hans lilla men otroligt starka kropp....

Jag pussade honom och viskade att jag älskar honom mest av allt...