Jag har inte orkat skriva om operationen men nu när vi har den bakom oss så känns det på ett annat sätt..

En vecka innan operationen fick jag ett samtal från kirurgavdelningen. Vi hade fått en tid. Samtidigt som jag ville ha en tid så man fick det överstökat ville jag absolut inte ha tiden. Jag ville ju egentligen att Simon skulle få vara lika fri från slangar och sondar som dom flesta andra barn. Men det funkar inte för Simon, inte just nu ialf.

Jag visste inte vad jag skulle säga till hon som ringde, skulle jag tacka för tiden och tacka för att hon ringde?Kändes inte riktigt som jag ville de. Det första som slog mig va REDAN om en vecka..vi lade på luren och hon önskade oss lycka till.

Allt snurrade i mitt huvud. Jag började gråta, jag va rädd. Otroligt orolig för precis allt. Jag orkade inte vara stark. De gick några dagar och jag började få tillbaka energin och tankarna blev mer positiva. De va ingen ide att skjuta de här framåt längre, vi har gjort de länge nog. Simon har kämpar med sin nässond länge nog och vi har fått känna oss som bovar ett flertal gånger under de här året varje gång vi skulle sätta den där sonden. Jag har pratat med ett flertal logopeder och andra kunniga i området som säger att nässond endast är för en period på ca 3 månader och Simon hade den nästan ett år. Nässonden kan även påverka hans talutvevkling. Ja de va många saker som talade för denna operation.

Kristoffer och jag hade bollat de här fram och tillbaka många gånger men hade äntligen bestämt oss. Nu är det dags. Det spelar ingen roll vad andra säger för de här är vårt barn och vårt beslut. Vi gör det vi tror är bäst för vårt barn.

Dagarna gick och torsdagen kom, de va dagen innan operationen. Vi skulle åka in till sjukhuset och skriva in oss på barnkirurgen. Jag tycker det är lika jobbigt varje gång jag går in på sjukhuset. De har hänt alldeles för mkt där de senaste året. Jag brukar säga till Kristoffer att där fick jag för att jag har sprungit runt i massor av år och varit mallig och sagt att jag aldrig har legat på sjukhus. Vi kom upp på avdelningen och möttes av väldigt trevliga sköterskor. Dom visade oss till rummet och berättade hur planen ser ut för morgondagen, mina tårar började rinna ner för mina kinder..
Vi fick även träffa narkosläkaren som skulle göra en hälsobedömning av Simons dagsform.

Efter samtalet fick vi åka hem och sova om vi ville och beslutet var ganska enkelt. Vi fick med oss en speciell tvål som vi skulle skrubba Simon med när vi badade honom på kvällen. Kl 06.00 på fredagen skulle vi vara på plats igen på sjukhuset, det va nu dags för hans sista bad inför operationen. Han fick första operationstiden 07.30

Efter badet fick Simon en landstingsbody på sig och ett id-band. Sjuksköterskorna kom in och satte emla kräm (bedövningskräm på dom ställena på hans händer och fötter som narkosen troligtvis skulle försöka sätta en infart på. Simon fick också lite lugnande i sonden och alvedon, förebyggande för efter operationen. Sen var det dags att rulla ner till narkosen......