Sist jag skrev fyllde jag år. Nu har det gått 2 månader sen dess. Vad har hänt här kan man undra. Jo jag och K har varit hemma i en och en halv månad tillsammans. Jag hade så mycket sparad semester så jag tog ut den och K tog föräldrarledigt. Den här tiden tillsammans har varit sååå viktig och så betydelsefull. Precis innan K gick hem på ledigt mådde jag inte bra. Jag kände mig ganska körd i botten, kände att orken inte fanns där. De va absolut i rätt tid.
Jag har träffat en otroligt bra psykolog som jag besöker så ofta de finns tid och möjlighet. Känns så skönt att få individuella verktyg att arbeta med för att må bättre. Jag har alltid kunnat indentifera mina problem men inte hur jag ska hantera de och jobba kring dom. Men hon är en fena på de och jag har fått så många bra råd. Nu hänger det på mig att jag arbetar med mig själv, allt för att jag och min familj ska må så bra som möjligt. Jag vill alltid vara världens bästa sambo och världens bästa mamma. Ingen är perfekt och jag tycker egentligen att fler borde gå och prata med någon. Tyvärr är de fortfarande lite tabu belagt i Sverige, man får ju inte må dåligt. Tänk vilken skillnad mot USA där det är en del av mångas veckoschema.

Nu indrar ni nog hur det är med min familj. K och jag har hjälpt varandra mycket under denna månaden hemma. Men på tisdag är det dags för K att gå tillbaka till jobbet. Så är livet och jag är som sagt otroligt tacksam för att vi gjorde som vi gjorde och spenderade tid hemma båda två. De jag tycker är mest jobbigt är hans treskifts arbetstider, det är tungt att vara ensam nätter med två barn. Vi får se vad som händer i framtiden, mycket kan hända :)

Emil växer som bara den. Nu är vår stora kille snart 11 månader. När han var 10 månader och 10 dagar kröp han för första gången, så nu är det slut på lugnet. De är underbart. Han är en glad men också en väldigt bestämd liten herre :)

Simon opererade ju bort delar av sina halsmandlar och en polyp i näsan vilket har gjort att han inte har andningsuppehåll längre vilket känns otroligt skönt. Tyvärr sover han jätte dåligt på nätterna och han är orolig. Han har inte sovit en hel natt på 6 månader. Just nu testar vi en medicin som gör att han kan sova bättre samt så har han ett kedjetäcke. Detta är väldigt nytt och vi ska utvärdera hur det går längre fram.
Simon mår annars jätte bra och han har klarat sig bra från sjukdomar denna höst (peppar peppar).

Jag och K kämpar lite mot sjukhuset där allt hände med mig. Där jag trodde att jag hade tagit mitt sista andetag. En del av mig dog på de sjukhuset den dagen. Vi har varit på möte med klinikchef och jag har sagt hur jag tycker, känner och upplevde det. Det är nog inte ofta de sitter och hör på de viktigaste av allt, patientens historia. Nu väntar vi på utredningar samt på att ivo, inspektion för vård och omsorg ska höra av sig angående mitt ärende. Jag behöver upprättelse i detta, upprätttelse för att kunna gå vidare i mitt och vårt liv.

Ibland känner jag mig så fruktansvärt hård mot mig själv. I bland känns det som om vissa tycker att man måste bita ihop. Och vissa människor förstår inte riktigt varför man mår dåligt. De finns en baksida och den baksida sätter sina spår, med all rätt. Vi formas delvis av vad vi är med om o livet. Vi blir starka om inte starkare med tiden men de måste finnas utrymme för sorg för att man ska komm ditt. De är inte så lätt att bara vända blad, även om man hade önskat de. Jag kan ärligt säga att den dödsångesten som jag hade på sjukhuset var det värsta jag har varit med om. Att sakta börja inse att livet kommer ta slut här och nu, det var det värsta. Att kastas mellan panik och känslan att det faktiskt är okej att dö. Att sorgen att lämna sin familj på jorden faktiskt skulle bli okej, det var en mardröm.

Sist jag var hos min psykolog pratade vi om hur jag på bästa sätt får ut mina tankar och känslor. Jag är och har alltid varit en pratkvarn så de givna svaret skulle vara via att prata om de. Men sen får man inte glömma att det inte alltid är bra att prata om precis allt. Utan ibland kan det bara vara skönt att få skriva av sig. Så det ska jag börja med nu :)

Ledsen om det är massa stavfel i texten men ska precis gå och lägga mig, ögonlocken börjar bli tunga.

Jag är lite som gubben i lådan som dyker upp lite då och då.

Nu känner jag att det är dags för mig att börja blogga igen. Jag behöver skriva av mig lite, lätta på känslor och tankar. Om det som hänt och varit men också om framtid och drömmar.

Tänk vad tiden går, för någon dag sedan va Simon 3 och halvt år och igår va Emil 8 månader. Tiden går så himla fort. Tänk vad mycket som har hänt sen jag flyttade ner hit.

Nu undrar ni saker hur jag och min familj mår. Jo då vi mår bra. Jag jobbar dagligen med mig själv och försöker bearbeta allt som har hänt. Har fått hjälp och stöttning av en psykolog, vilket känns jätte jätte bra. Simon opererade nyss bort delar av sina halsmandlar och polyp i näsan, de har gått jätte bra även om operation alltid är en operation. De är mkt förberedelser psykiskt inför såna saker. Simon skulle även göra sin operation på de sjukhuset som jag hade legat på vid Emils kejsarsnitt som slutade i katastrof. De kändes otroligt jobbigt. K fick följa med Simon istället för mig. Emil och jag väntade spänt hemma, måste bara denna "rutin" operation gå bra. De va jubel min men gick så fel. Man ska aldrig vara säker. När K ringde och sa att allt va bra sjönk mina axlar ner, jag pustade ut.
Nu mår Simon bra och har börjat på förskolan igen, han älskar det. I fredags hade vi möte med förskolan om Simon, vår barnpsykolog var även med. Jag tycker det känns skönt att få säga vad man tycker, känner men också kräver för att Simon ska ha de så bra som möjligt. Jag kommer alltid kämpa för vår lilla kämpe, så mkt han har gått igenom sen han föddes.

Emil växer och växer. Igår på hans 8 månaders dag var han 71 cm lång och vägde 8,5 kg. Han är en väldigt glad och nöjd kille, förutom på nätterna :) han är en nattuggla.

K och jag kämpar på. K jobbar och sliter medan jag roddar här hemma. Kämpar för att han ska få rätt hjälp på förskolan samtidigt som jag försöker få upprättelse i de som hände med mig vid kejsarsnittet. Man kan ju undra varför man lägger ner tid på saker som har hänt, men jag måste för att kunna gå vidare. För att jag inte ska älta och älta utan kunna släppa de hela. Vi har precis skickat in en anmälan till LÖF, de är landstingets egna försäkringsbolag. För tänk, vi hade en extra geavidförsälring samt en hemförsäkring men inget täckte de som jag var med om, bara för att de va på ett sjukhus. De är helt otroligt. Detta handlar inte om att man ska få massa pengar utan för mig betyder en symbolisk summa en start för mig och min familj att reparera oss själva lite efter de vi har varit med om. En hjälp att då komma iväg ex utomlands att få läka lite tillsammans. För den sveda och värk som vi har genomlidit. Jag trodde ju faktiskt inte att jag skulle överleva, tyvärr känns det inte som om någon riktigt förstår de (nu menar jag försäkringsbolag och liknande).
Vi får se hur allt blir, väntar på att få en tid till ett möte med ansvariga för de som inträffade vid kejsarsnittet.
Nä nog om tråkigheter. Ser att ni är några tappra själar som läser min blogg trots långa uppehåll. Tack de värmer.

I veckan åker vi upp till mina föräldrar, som jag har längtat. Nu va det ett tag sen men först ska jag fira min födelsedag! ;)

Varför stressa, oroa sig och fundera så mkt. Jag måste bli bättre på att leva och njuta mer av nuet. Känner ibland att all oro och tankar jag har går ut över barnen. De är det sista jag vill. Jag är så tacksam för mina två helt underbara grabbar!!dom ger mig så otroligt mkt energi!!

Nu har K haft semester i tre veckor. Tre veckor som vi har spenderat både i Linköping och i Sthlm. Semestern började i Sthlm, vi firade midsommar där. Midsommaren är något alldeles speciellt för mig. Då träffas hela min släkt, alla mina fina kusiner och deras barn. De är sån otrolig stämning och dagen är full av kärlek och massor av skratt.

Igår kom vi hem från en trip i Sthlm igen. Mina bröder och jag har delat upp sommaren hos mina föräldrar då vi nu alla har så stora familjer att vi inte får plats där samtidigt.
Fredagen spenderade vi på Skansen, K och Simon har aldrig varit där så de va populärt. Djuren va inte de mest intressanta utan alla karuseller :) Simon va så lycklig när han fick åka om och om igen.

På fredag ska vi åka till Astrid lindgrensvärld med farmor och farfar. De kommer bli jätte roligt då Simon är jätte intresserad av Pippi och Emil just nu. Hoppas bara vädret är med oss.

Imorgon ska vi åka och hämta våran gamla katt på katthemmet. Jag har fått mina föräldrar att ta hand om honom, ge honom en andra chans. Han har varit där nu i nästan ett halvår, känns inte rätt. Ska bli mysigt att vi träffa honom igen.

Här kommer lite bilder från sommaren:

Liten börjar bli stor

Stolt kille på karusellen på skansen

En tur på hästryggen :)

Morfar och Simon kör bilarna på Skansen

En båttur hos mormor och morfar

Glad midsommar!!

Igår va jag ute med en tjejkompis och åt och gjorde naglarna, super super trevligt. Oj vad man verkligen behöver de då och då, få äta gott och snacka lite skit med sina vänner. De är underbart. Ikväll är de K:s tur att umgås med sina vänner, så roligt att vi båda fick till de. Nästa vecka ska jag till frissan också och göra mig lite midsommar fin, behövs verkligen nu.

Idag har de regnat här så de har inte varit så roligt. Emil strular fortfarande med flaskan, fattar ingenting. Jaja hoppas de blir bättre snart så vi får in dom rutinerna vi hade innan. Känns så konstigt att ett så litet barn inte vill äta. Jaja ska inte älta de där men man är ju mamma.

Hoppas natten blir någorlunda bra och att vi får vakna upp till solsken!

Nu är det tredje natten i rad som Emil sover otroligt oroligt och ligger och sparkar och skakar på huvudet. Ett tag hade vi fått in flaskan jätte bra och han verkade gilla den men nu ratar han den. Igår åt han bara ett helt mål på flaskan, han vill inte heller ha bröstet. För mig som har den bakgrunden med Simon blir detta väldigt frustrerande. De är en hårfin gräns att hålla på att truga honom. De är livsfarligt, han ska äta när han vill och vill han inte så vill han inte. Måste börja tänka så. Han är frisk och har alltid gått upp bra i vikt, man blir bara nojjig att han får i sig för lite vätska men nu ska jag lägga ner att nojja mig för jag slår bara knut på mig själv och de mår ingen bra av.

Allt hände så plötsligt, därför trodde jag att de va nått annat. Sen har han börjat äta mer puré så de kan ju vara en bidragande faktor. Vi får ta en dag i taget och se hur de utvecklas. De är så typiskt att nätterna när K jobbar ska bli kaos. Men nu har han semester så jag pustar ut. Det känns som jag jobbar både natt och dag här hemma. I tre nätter har både Simon och Emil legat bredvid mig i sängen och brottats om min uppmärksamhet och närhet, ibland vill man bara klyva sig på mitten eller slänga ut lite extra armar. Tänk om man hade de :)

Nu va de ett tag sen jag skrev. De blir så från och till, har svårt att få ihop tiden ibland. De senaste veckorna har varit ganska hektiskt, vi alla har varit lite sjuka, K har haft öroninflammation, vi har haft möte med förskolan samt en barnpsykolog. Jag har länge tyckt att Simon varit väldigt överaktivt, jag har ju varit hemma med honom i två och halvt år innan han började på förskolan och de är något vi inte tycker har gått över. Barn har ju olika faser i sin utveckling men de är något vi har reagerar över som vi inte tycker har gått över. Eftersom jag är en del ensam hemma med barnen har jag känt att jag har haft svårt att få ihop allt hemma på egen hand och jag har inte riktigt vetat hur jag ska hjälpa Simon på bästa sätt. Nu är dom två och jag är fortfarande en när K jobbar. Jag måste kunna rodda de själv. Jag är inte den som bara sitter och klagar över min situation utan de är mitt ansvar som mamma att ta tag i saker så de blir bra för alla i familjen, därför kontaktade jag en barnpsykolog. Hon är jätteduktig och jag har stort förtroende för henne.

Jag anser att man inte hjälper Simon om man blundar för saker som man kan hjälpa honom med. Simon utvecklas jätte bra på andra sätt som vilket annat barn som helst men hans överaktiva sätt är de jag reagerar på. För någon vecka sen var Lina på dagis och hemma och observera honom. Hon ska träffa Simon några gånger för att se hur han följer sin utveckling. Man får inte glömma bort i allt att han faktiskt föddes i vecka 29 och var väldigt tillväxthämmande med en födelsevikt på endast 865 gram. Lina gav mig en bekräftelse på de jag hade sett. Och de va skönt på ett sätt. Att få en bekräftelse på att de inte är jag som bara klagar och tycker saker är jobbigt. Nu kan vi äntligen få lite tips och råd.
Hon berättade även att de absolut inte är konstigt att de är så här då barn utvecklar förmågan att kunna sortera sina intryck i slutet av graviditeten och de fick inte Simon. De är alltså vanligt för förtidigt födda barn.

De är mitt ansvar som mamma att hjälpa och stötta och strida för den hjälpen som behövs för att Simon ska må så bra som möjligt och hela tiden utvecklas. Jag kommer alltid finnas där och göra allt jag kan. Men visst är det jobbigt och tungt och visst hade de varit lättare att blunda och sticka ner huvudet i sanden men så funkar de inte. Och därför är jag glad att jag ringde Lina.

Nä nu vaknade Emil och de är dags för lite lunch. Hoppas ni får en bra dag. Skriver mer snart!som jag brukar säga :)

Simon prövar mammas gamla cykel med morfar!

Syskonkärlek

Kärlek

Myser med morfar på landet!

Ledsen att jag inte har skrivit på länge. Här hemma är det sjukstuga. Jag har feber, ont i kroppen och halsen. Simon va hemma hela förra veckan med feber och hosta. Sen blev han feberfri i helgen och vi tänkte att han skulle gå på dagis på måndagen, vilket han gjorde. Tyvärr insjuknade han nu igen på kvällen och har 39,1 i feber och har frossa. Hoppas han inte har fått lunginflammation nu bara för de fick han en gång tidigare av en förkylning. Han har sån otrolig hosta och de hade han förra veckan också. Vi får se hur han mår imorgon och om han får behålla någon vätska. Emil har inte heller varit tillfreds men ingen feber än. Tror dock han känner lite i bihålorna och han är otroligt slemmig i munnen. De är så fruktansvärt jobbigt att vara sjuk när de är så varmt ute. Vi får hoppas att vi kurerar oss fort.

Igår va vi och prata med en kurator om allt som har hänt oss dessa två graviditeter. Varje gång man berättar vår historia blir alla så chokade. Alla tycker att vi är så starka. Kanske de utåt sett men inombords brottas man med saker dagligen. Jag är evigt tacksam att jag lever idag och har två fina barn och en helt underbar sambo. Ibland är man så hård mot sig själv och allt ska se så bra utåt. Saker och ting sätter sina spår och de måste de få göra. Är trött på alla människor som lever i en värld som de tror är så perfekta. Att man inte vågar visa sin sköra sida och bara tycker att allt är så bra hela tiden. Jag tror inte på de. Men i vårt samhälle idag får man inte må dåligt, man får inte vara annorlunda och man får inte sticka ut för mycket.
Jag är en person som släpper ut mina känslor genom gråt väldigt mycket. Men sånt förstår sig inte vissa människor på. Som tex förra veckan när vi va på Bvc bröt jag ihop då de blev för mycket. Jag hade tidigare på morgonen pratar med en barnpsykolog och sedan skulle jag till Bvc med Emil samtidigt som K skulle till veterinären med vår fina katt Sigge som hade blivit påkörd. De visade sig att vi fick avliva honom. Allt blev för mycket och bägaren rann över på Bvc, tårarna forsa ner från kinderna och folk bara tittade på mig. Vad är det som är så konstigt undrar jag??

Nä nu ska jag försöka sova lite och hoppas att alla mår lite bättre imorgon. K får nog vara hemma imorgon från jobbet, vi måste bli krya nu. Skriver mer imorgon.

Här kommer lite bilder :