Tänk va länge vi har kämpat på med att Simons mängder som han stoppar in i munnen ska växa. För varje dag som går är jag otroligt tacksam för knappen han har på magen, den har gjort att vi kan koppla av och vi har kunnat ge honom tid. Tid att närma sig maten på hans villkor och när han har känt att tiden är inne. Att vi har sluppit stressa och pressa honom som i sin tur säkert hade gjort honom ännu mer anti mat. Ikväll fick han mig att nästan börja gråta. Till middag åt han en bra portion med fiskbullar och ris sedan var han över hos farfar och lekte. När han kom hem sa han att han va jätte hungrig och ville ha risgrynsgröt med mjölk. De är helt fantastiskt. Från en kille på 865 gram med sond i fyra år med nästan inga kopplingar till varför man bör äta eller hur man känner hunger till en kille som verkar fatta allt. Vilket jobb han har gjort, de är som en dröm. Skulle kunna skriva en lång bok om vår resa. Älskade Simon, du är vårt mirakel!!