Jag är glad att jag har vänner. Inte är de många men ack så värdefulla för mig. Hela tiden prövas vänskapen och en del försvinner från en. Kanske inte helt men glider sakta sakta längre ifrån en. Under dessa år jag har bott i Linköping har det hänt oerhört mycket i mitt liv, mycket som har förändrat mig som person. De kanske inte är alla som gillar den personen jag har blivit men de är svårt att inte formas av de man har varit med om. Jag har upplevt så mycket smärta, oro, förtvivlan och kärlek. Jag har svävat mellan liv och död, jag har fått känna vad de är att ha dödsångest. Saker och ting är inte självklart för mig längre. Jag ser på de mesta med helt andra ögon än innan. Jag blir på nått sätt mer ledsen nu när någon/några sårar mig mer än innan, jag är mycket mer skör nu än innan. Jag tolererar inte lika mycket längre. Jag är mer mån om att vara ärlig mot andra, ärlighet värderar jag högt.

Utåt sett har jag en barriär, en fasad av att alltid vara stark. En mamma som står med utfällda vingar och har sina ungar under dom. Under dessa år har vi kämpat och stridit både för de ena och de andra. Upprättelse hit och upprättelse dit, de tar på energin men samtidigt är det något jag måste för att vända blad.

Att flytta ner till Linköping trodde jag skulle bli mycket lättare på många plan. Jag har alltid varit en utåtriktad tjej med talet som gåva. Jag pratar och tar för mig. Men att flytta när man är lite äldre och inte ska plugga blir lite annat. Det var väldigt svårt att hitta vänner, alla hade ju givetvis sin vänskapskrets redan. Man vill inte tjata sig till vänner utan de ska falla sig naturligt. Sen förstår jag vissa som redan har ett dussin, de kanske inte ska skaffa en till. En till som gärna vill ses, vara nära och finnas till.

Jag saknar min fina kusin Tessan oerhört mycket. Vi har alltid funnits där för varandra i ur och skur. Saknar den genuina kärleken och vänskapen. Vet att vi har den men nu bor vi inte längre i samma stad och de blir inte lika lätt att ses som innan.

Jag vill inte vara ytlig på nått sätt, jag vill enbart ha folk omkring mig som bryr sig från hjärtat.
Ni vet någon som spontant hör av sig till mig, bara frågar hur man mår eller om man vill ses.

Som sagt dom är få men oj va ni
betyder mycket för mig!!