Igår tittade jag på Sofias änglar, blev så tagen. Blir alltid de men denna gång blev de alldeles speciellt då det handlade om det mardrömslika sjukdomen ALS. För många år sedan fick min farmor den sjukdom, dödsdomen. Man visste bara då att man skulle dö inom kort och att muskulaturen och nerverna sakta dör och till sist får du svårt med aningen då musklerna förtvinar helt. Vilken dödsdom. Jag följde farmors resa väldigt nära. Hon har alltid varit en otroligt levnadsglad människa som rest från barnbarn till barnbarn. Hon satt aldrig still. Hon skulle nu bli instängd i sin egen kropp. Minns så väl när hon låg på ett palliativt vårdhem och jag satt hos henne, hennes tårar rann ner från hennes kind men hon kunde inte säga nått. Hon var helt klar i sitt huvud, helt instängd i en kropp som snabbt slutade fungera. Denna sjukdom kan i vissa fall vara ärftlig, om man bär på fel gen. Men vem vill veta de när utgången är så otroligt hemsk.
De kändes på ett sätt skönt att titta på de, som en bearbetning av resan med farmor samtidigt som jag blev väldigt ledsen. Vi ska vara glada här och nu att vi mår bra och göra de vi tycker om.

Snälla skänk ett bidrag till forskningen mot ALS!ingen ska behöva få uppleva en sån fruktansvärd sjukdom.

Ha en jätte bra tisdag!!