Ibland känns vissa saker så tunga, ibland blir ryggsäcken för tung att bära. Man ramlar ihop för ett tag för att sedan kämpa sig upp igen. Så känner vi oss alla någon gång. Vissa mer ofta än andra. Man känner sig tung och kraftlös i kroppen. Energin tar slut för ett tag.

Att byta stad var inte så lätt som jag trodde att de skulle vara. De är väl ingen konst tänkte jag. Är man framåt och positiv måste man ganska snabbt få vänner och nya bekantskaper men så är det inte riktigt. Alla har redan sin tajta vänskapskrets och det är inte lätt att få bli en av dom. Vissa har redan tillräckligt många nära vänner. Man blir då bara en vän som finns i kretsen utanför den inre kretsen. En person som man exempelvis hör av sig till när de närmsta inte kan ses. Man blir andrahandsvalet. Jag saknar att ha en eller kanske två riktigt nära vänner här i Linköping, som ringer ibland och frågar hur det är eller som kommer ihåg min födelsedag utan att behöva kolla på Facebook. Några som man träffar lite oftare än de andra runt än. Ibland är det jätte kul med Facebook men ibland tycker jag att det är så ytligt. Nu låter de som om jag tycker synd om mig själv och är riktigt bitter, lite kanske men absolut inte bara. Jag måste också ge mer av mig för att något ska hända. Men man ska komma ihåg att vara rädd om dom vännerna man har, vänner är guld värda.

Nu får ni som läser inte tro att jag inte trivs här i Linköping för de gör jag men det finns en del saker som kunde vara bättre. Som skulle få mig att må lite bättre.

Den jag saknar mest av allt, de är min älskade kusin Therese. Vi har alltid funnits där för varandra och vi har alltid haft så kul ihop. Du är min bästa vän och kommer alltid att vara de. Älskar dig!