Det kunde inte vara möjligt, ska vi ha barn nu?vad är egentligen havandeskapsförgiftning?frågorna var många och alla som pratade med mig och som försökte få mig att få svar på mina frågor ignorerade jag. Jag förnekade de mesta just nu, jag ville inte inse vad som håller på att hända. Detta kan ju inte hända oss. Så tänker man alltid om de mesta.

Väl framme på förlossningen fick vi vänta i deras väntrum, de va mycket folk inlagda just nu. I väntrummet satt de två par, de ena paret skulle få barn när som, hon satt och flåsa från och till. Hennes mage såg ut som den skulle spricka vilken stund som helst. De andra paret var inne för att vända sitt barn i magen, en såkallad "vändning" va inbokad. Även hon va stor som man ska vara vid den tiden.

Där satt vi, min mage var kanske en tredjedel av deras. Man ska inte jämföra sig med andra men om man ska vara ärlig så gör man de automatiskt vare sig man vill eller inte. Det kändes inte rätt att sitta där och man kände sig så ensam. Inte ensam på det sättet att jag skulle varit själv för de var jag ju inte för K var ju där, men ändå "ensam" med en sån pyttemage i ett väntrum på förlossningen..jag var rädd..

En annan sak barnmorskan sa innan vi lämnade henne var att de va viktigt att vi åt något innan vi åkte till sjukhuset för väntan där skulle förmodligen bli mycket lång. K och jag bestämde oss för att äta på ett ställe nära sjukhuset som serverade husmanskost men om jag hade vetat att den här dagen var den sista på länge jag såg dagens ljus utifrån hade nog valet av matställe blivit annorlunda. Matsalen var stor och ljus, de va en hel del människor där som njöt av en lunch. Jag hade svårt att koncentrera mig att läsa på matsedeln, men efter ett tag bestämde jag mig för kroppkakor med skiratsmör. I matsalen jobbade en tjej som jag har expedierat på mitt jobb, hon hade dom där fina bruna märkesstövlarna som alla ville ha. Jag va rädd att hon skulle känna igen mig, ville inte att någon som jag känner skulle se mig nu. Tårarna bara rann och rann. Jag slevade in tugga efter tugga, inte för att jag njöt och kände hur gott de egentligen smakade utan av en ren signal från kroppen sätt att överleva. Vi skulle få vårt första barn, vårt kärleksbarn. Ett barn som var väntat men inte än. Vi var nu klara på restaurangen och färden bar nu av mot sjukhuset. Vi skulle till förlossningen......

25/3-13 var det dags för en rutinkontroll hos barnmorskan, jag var nu gravid i vecka 28+6. K och jag var lediga och hade bestämt att vi skulle handla lite efter besöket hos barnmorskan, utnyttja dagen till fullo eftersom det inte alltid är så att man är lediga tillsammans jämt. På vägen till barnmorskan kände jag mig lite nervös, de senaste dagarna hade jag tyckt att min mage inte hade växt speciellt mycket. Jag släppte funderingarna efter ett tag, eftersom jag själv är en sticka skulle de ju inte vara så konstigt om vår bebis skulle bli liten. Vi parkerade bilen en bit ifrån barnmorskan och promenerade sista biten, det var kallt ute och jag minns att jag var arg på mig själv att jag hade satt på mig en för tunn jacka. Längtan efter våren och värmen var så stor och hoppet var att det skulle vara varmare ute. Väl framme hos barnmorskan fick vi vänta lite på vår tur. Jag och K satt i väntrummet och tittade på tv:n som stod på och väntade på vår tur. Nu var det dags, hon ropade upp oss.Jag sa direkt att jag hade en känsla av att min mage hade vuxit så lite, barnmorskan tittade på mig och sa att hon tyckte att den såg större ut sen sist. För en stund kände jag att min oro släppte. Hon sa att hon skulle kontrollera magen och mäta den. Hon blev tyst. 1 cm, har din mage växt på tre veckor sa hon lite tyst. Hon tittade på datorn och jag såg min mages tillväxtkurva som var långt under vart den skulle vara. Hon frågade gång på gång hur jag mådde men jag som hade mått som en prinsessa hittills under min graviditet ville inte kännas vid min huvudvärk som jag haft nu konstant i 3 dagar. Klaga på lite huvudvärk tänkte jag, de finns dom som har de mycket värre. Men det jag inte visste var att det var en till symtom på något som var så främmande för mig.Barnmorskan funderade och bad mig lägga mig på en brits hon hade på sitt rum, hon skulle nu ta blodtrycket. Hon pumpade upp och lyssnade i sitt stetoskop. Hon var tyst och gjorde om det några gånger. Jag får det till 180/100 sa hon men jag vill att min kollega ska ta blodtrycket på dig också. Eftersom jag själv är undersköterska i botten vet jag att de värdet var på tok för högt. Kollegan kom in och konstaterade samma värde. Funderingarna och oron växte. Vi misstänker att du har havandeskapsförgiftning sa hon men vi vill att du gör ett urinprov för vi vill se om du även läcker protein i urinet som man gör vid en eventuell havandeskapsförgiftning. Jag kan inte ens förklara med ord hur jag kände mig när jag gick in på toaletten och låste om mig. Jag hoppades så innerligt att detta inte skulle visa nått konstigt. För även om jag inte visste vad havandeskapsförgiftning var så visste jag att det inte var något bra. Barnmorskan analyserade provet och kom tillbaka till hennes rum dör vi satt på nålar och väntade på svaret. Ja du Caroline sa hon, du har 3+ i urinet och vi misstänker att du har havandeskapsförgiftning, du har alla tecken på de. Vi vill att du åker in till förlossningen direkt, vi ringer och förbereder dom på att ni kommer. Nu satt mina nerver utan på min kropp och svetten bara rann från mina armhålor. Jag ville bara skrika, vad är det frågan om. Barnmorskan kramade om mig och önskade mig lycka till. Hennes sista ord minns jag så väl, vi kommer nog inte ses något mer.Resan till sjukhuset minns jag knappt, jag var tom och rädd. Detta var nu början på en lång orosfull, glädjefylld och smärtsam resa.....