Där låg han vårt älskade lilla barn. Han var så fin. I hans rum låg de tre andra barn som även dom vårdades för diverse åkommor. Han låg i en stängd kuvös, en värmekuvös. Han hade en liten liten blöja på sig. Det var massor av sladdar kopplade till honom, han hade nålar lite här och där. Över näsan hade han en mask som han fick luft igenom. Han hade en sondslang i näsan där han fick sin mat. När jag såg honom rann tårarna ner från min kind. Jag var rädd. Jag ville bara ta ut honom från kuvösen och krama om honom. Det var inte så lätt. Jag öppnade luckorna till kuvösen och stoppade in mina händer, jag lade mina handflator långsamt på hans tunna genomskinliga hud. Han var varm. Hans små små ådror lyste igenom hans hud. Jag ville aldrig lämna honom mer. Han ska aldrig få känna sig ensam. Den kvällen satt jag och K länge hos honom.

Vi fick fortfarande bo kvar på spec.bb pga mitt höga blodtryck, dom behövde ha lite koll på mig. Jag längtade så tills vi fick flytta in till Neonatal avdelningen. Vi visste att den dagen snart skulle komma. Trots att avdelningarna låg bredvid varandra kändes det ändå så långt ifrån varandra. För långt för att vara borta från sitt barn.

31/3 var en mycket speciell dag, jag skulle få hålla i mitt barn för första gången. Jag var nervös. Jag skulle få ligga i en säng bredvid kuvösen. Jag hade en blå landstingskjorta på mig som jag knäppte upp. Personalen hjälpte till att förflytta honom från kuvösen till mitt bröst. Det var oerhört viktigt att se till att ingen sladd vek sig eller ramlade bort. När han hade landat på mitt bröst var det som om något gjorde mig hel. Den andra pusselbiten föll på plats och vi blev ett...jag ville alltid ha honom nära.

Efter 4 timmar var K tillbaka, jag var så glad att se honom. Jag hade hundra frågor om hur vår lilla son mådde och hur han såg ut. K sa att han mådde jätte bra och var helt underbar. K hade med sig kort på honom när han låg på K:s bröst. Personalen på IVA hade varit gulliga och tagit dom och sedan skrivit ut dom till oss.

Den natten sov jag nästan ingenting trots att jag var jätte trött. Jag hade svårt att vända mig i sängen pga såret på magen men också pga obehaget av katetern. Jag låg och funderade hur allt kunde ha blivit såhär, de är det dummaste man kan göra när det inte finns något svar. När jag precis hade somnat in knackade det på dörren, det var en i personalen från neo-IVA. Hon sa att vår kille hade svårt med andningen så dom skulle behöva intubera honom för att ge mediciner som skulle hjälpa honom till en bättre andning. Hon frågade sen om K ville vara med. Han visste att jag hade varit väldigt ledsen på kvällen och ville egentligen inte lämna mig men ingen av oss ville att han skulle vara själv vid jobbiga ingrepp. K sprang iväg till lillkillen.

Det tog tid innan han var tillbaka, allt hade gått bra. Jag hade legat och oroat mig hur det gick med vår son, jag kände mig så maktlös som inte kunde vara hos honom. Snart släppte en del av oron och vi somnade in.

Nu var dagen kommen, jag skulle äntligen få träffa honom. Känna på honom, säga att jag har längtat så efter honom. K körde mig i rullstol genom korridorerna tills vi var framme...den här stunden hade jag längtat efter så länge, kändes som en evighet..men nu var dagen äntligen här!!

På lördagen blev jag förflyttad till avdelningen spec. BB igen. Nu var det dags för mig att kurera mig. Det var inte lätt att fokusera på de när det ända man tänkte på var sitt barn. Jag fick inte träffa mitt barn idag heller för nu var det som sagt viktigt att jag kurerade mig och blev frisk. Jag hade hela tiden trott att havandeskapsförgiftningen försvann direkt efter att man fött barn men så var det inte riktigt. Jag hade fortfarande några kritiska dagar efter snittet då jag endast fick ligga och vila. Personalen sa upprepade gånger att det var viktigt att jag "mobiliserades långsamt". Det var inte lätt!!

K var hos vårt lilla liv som nu låg i en kuvös på IVA- Neonatal avdelningen som vi tidigare hade besökt. Han skulle få ta ut vår son från kuvösen för första gången och ha honom på sitt bröst, känguru vård. När man tog ut vår skatt från kuvösen var det viktigt att man låg hud mot hud ca 3 tim, det är nämligen en väldig påfrestning för dom små liven att förflyttas.

Jag mins så väl den kvällen, jag låg ensam på vårt rum. Jag kände mig så ensam, det kändes så fel att jag skulle ligga där när min son var på IVA och kämpade. Personalen var van vid att K alltid sprang och hämtade saft och smörgåsar till mig så nu kom dom aldrig in spontant och frågade hur det var. Fönstret var öppet, det blev kallt. Där låg jag i sängen med grindar uppfällda. På sängen hängde det en låda i plast som samlade upp min urin från katetern. Det var omöjligt att kunna gå på toaletten själv för den lådan satt fast så hårt i sängen. Det kändes som om någon höll fast mig. Det kändes som om jag skulle kvävas. Jag ville bara skrika. Jag ringde på klockan, nattpersonalen hade gått på sitt skift. Det tog långtid innan någon kom. Plötsligt öppnades dörren och där stod en sköterska. Jag sa att jag ville att dom skulle köra min säng till min son, jag ville se honom. Svaret jag fick var att det inte gick, jag skulle ta de lugnt för jag var nämligen fortfarande sjuk och skulle mobiliseras långsamt. Det var det sista jag behövde höra. Jag bad dom även att ta bort min kateter för jag tyckte det var så otroligt obehagligt men enligt ett papper som sköterskan hade i sin ficka skulle dom göra det imorgon. Hon gick sedan ut. Mina tårar bara sprutade. Jag tog en av K:s tröjor och kramade den...

Nu hade dom sytt ihop mig. Jag rullades nu ner på förlossningen igen, de behövde ha täta kontroller på mitt blodtryck. Mitt blodtryck var fortfarande väldigt högt och mitt blodvärde blev sämre för varje provtagning. Jag kände mig trött och svag. Innan kjesarsnittet sa en läkare till mig att ta ut vår son va den ända medicinen för att jag skulle bli fri från min havandeskapsförgiftning men riktigt så enkelt var det inte.

Jag låg nu "själv" i mitt rum på förlossningen. Min mage var borta, min son fanns på Neonatal-IVA och min älskade sambo var vid hans sida. Sköterskor kom in då och då och gratulerade mig till vår son. Jag kände mig tom men jag var glad att K var hos honom. Jag undrade så hur han såg ut, jag ville bara krama om honom och säga hur mycket jag älskar honom.

Nu kom K, han hade fortfarande operationskläderna på sig. Han kramade mig och sa att han mådde bra och är så fin. Han hade tagit ett kort på honom som jag fick se, de va min första bild på vår son (de är denna bild jag publicerar i detta inlägg). Han va så gullig och fin.

Nu kom personalen in med den traditionella smörgåsbrickan med flaggan hissad i topp. Det var bara vår lillkille som fattades hos oss...

865 gram 33,5 cm lång

I hissen upp till operationsalen var jag rädd, jag var inte redo än men jag visste att det inte fanns nån annan utväg. Jag blev allt sämre, läkarna va rädda om mitt liv men också de lilla lilla liv som växte långsamt inuti mig.

Nu var vi där. I rummet fanns det massor av människor, läkare, sjuksystrar, barnmorskor och undersköterskor. Ett helt team som skulle ta hand om vår lilla skatt. Läkaren läste upp för samtliga i rummet vad som skulle göras. De var nu dags för ryggmärgsbedövning. Usch de hade jag varit rädd och orolig för länge, men jag var så trött efter all magnesium som jag precis hade fått så jag orkade inte oroa mig speciellt mycket. Jag satte mig upp på britsen och lutade min panna mot K:s axel, nu grät jag och det kändes som om jag skulle svimma. K pussade på mig och sa att allt kommer bli bra, jag slappnade av något.

Nu måste vi börja sa operationsläkaren. Dom hade satt upp en grön skärm framför oss. Jag var helt bortdomnad i magen. Jag kände hur dom böka och drog i min mage. Efter ett tag hörde jag något mycket mycket litet pipa bakom skärmen. Välkommen till världen sa läkaren. Sjuksköterskorna och barnmorskorna ropade på K att han skulle följa med. De var brottom.

Där låg jag, ensam och nysnittad. Jag förstod knappt vad som hade hänt när alla runtomkring mig gratulerade till en liten kille. Vilken kille tänkte jag, jag fick inte ens se honom. Hans lilla röst va de ända jag tänkte på...

Ca 2 ggr om dagen undersökte sköterskorna bebisens hjärtslag och på fredag morgon var det dags igen. Jag hade lite mer ont i huvudet än vanligt, tabletterna hjälpte inte lika bra längre.

Hjärtat på vår bebis slår inte lika bra längre, man började märka att den mer och mer började bli påverkad av min sjukdom. Nu var det svårt för personalen på spec.BB att hålla koll på mina och bebisens värden då personalstyrkan och resurserna va mycket mindre än på förlossningen.

Jag blev nu flyttad till förlossningen. Nu kände jag att jag kommer nog få stanna här tills vår bebis kommer ut. Det kändes bra att komma dit, dom hade sån otrolig koll och man kände sig så trygg.

Väl nere på förlossningen igen satte dom direkt på mig en elektrod på magen som mätte bebisens hjärtelag. Det var svårt att få en bra signal för sköterskorna, K fick hjälpa till med elektroden. Han hade gjort de där en hel del gånger under dessa fyra dagar på sjukhuset så sköterskorna skämtade med honom att han skulle kunna börja jobba där.

Nu fick han in hjärtslagen, elektroden var nu placerad långt ner på vänster sida av min mage. Pappan visste exakt vart sitt barn var. Vi tittade på skärmen där hans hjärtljud syntes, de var mer oregelbundet än de någonsin varit. Vi visste att de satt läkare som hade koll på vår skärm även ute i ett rum i korridoren.

Plötsligt knackade det på dörren och in kommer tre läkare och två sköterskor. Läkaren frågade hur jag mådde och nu var det svårt att inte se påverkad ut av min huvudvärk, jag mår illa. Vi har tittat på Er bebis hjärtljud sa läkaren, dom är för oregelbundna. Den börjar tycka att det är för jobbigt att vara kvar i magen, de är nu dags att vi tar ut Er bebis. På några sekunder hann jag tänka 1000 tankar, jag började gråta, jag blev rädd. Läkaren klappade mig på axeln och sa att det kommet bli bra. Han tackade för sig och sa att han skulle förbereda sig och ett team för operation. De skulle nu bli ett akut kejsarsnitt och jag skulle få vara vaken, jag var rädd. När läkaren med sitt team gått kom de in sköterskor som skulle förbereda mig men även K. Han fick gröna kläder och en mössa.

Jag minns att jag var så kissnödig när jag låg där i sängen men nu gällde det att allt gick fort eftersom bebisen inte mådde så bra. Jag sa inget. Nu skulle dom sätta en kateterslang på mig, de var mindre roligt. Men det gick fort och nu va den på plats. Jag viskade till K att jag var så kissnödig, han sa att de var bara att kissa nu för nu har jag ju slangen. Nä, de kändes som jag låg och höll mig men icke, K höll upp min påse och vi konstaterade att de var ganska mycket i den. Fy vad läskigt det är när man inte har kontroll över saker man gör.

Nu tog sköterskorna fram 3 gigantiska sprutor med någon genomskinlig lösning i, det var magnesium. Jag skulle få det för att minska risken för kramper. Jag hade kanyler och infarter i båda armarna, de började spruta in magnesiumet.

Fy vilken upplevelse, sköterskorna hade berättat att det kunde kännas som det brann i kroppen när magnesiumet kommit in i kroppen och det gjorde det minsann. Jag grät och grät. Kristoffer fick springa och hämta handdukar för att badda på de ställen jag trodde skulle brinna upp, jag hade panik. Jag sneglade upp på sprutan som sköterskan hade fört in i en av mina infarterna, det var mycket kvar.

Efter ett tag var allt klart, jag var helt färdig. Nu var det dags att rulla upp min säng till operationssalen....

Nu va det prio att få ner mitt på tok för höga blodtryck. Jag blev inskriven på sjukhuset 25/3. Jag fick stanna kvar på förlossningen, där var personaltätheten och resurserna fler om man behövde mycket tillsyn och övervakning. Jag fick starka mediciner och dom tog mitt blodtryck en gång i halvtimmen för att se att de snart skulle börja sjunka till ett stabilt tryck. Min huvudvärk fanns fortfarande kvar men det var inte alls så farligt om man jämför med när man har migrän. Inom kort blev det bestämt att jag skulle sova på förlossningen. K och jag bestämde oss för att han skulle sova hemma, katterna var ju ensamma.

Den natten var inte alls rolig. Mina tankar och funderingar bara välde över mig och jag hade svårt att sova. Personalen hade sagt att det var viktigt att jag tog det lugnt och sov mycket så att inte mitt blodtryck skulle stiga ännu mer. Men i denna situation var det svårt att ta de lugnt. Efter denna natt bestämde jag mig för att jag aldrig ville sova själv på sjukhuset, jag ville ha min K där vid min sida.

Efter en natt på förlossningen blev vi flyttade till spec.BB Där blev jag återigen informerad om att jag skulle bara ta de lugnt. Toabesök i vårt lilla rum var de ända ansträngande jag fick göra. Jag fick inte göra något som kunde påverka mitt blodtryck negativt såsom att titta på tv eller prata i telefon för mycket. Jag fick veta att de kunde röra upp känslor som på så sätt kunde påverka mitt blodtryck.

En kär vän hade berättat om hennes väninna som hade fått havandeskapsförgiftning, hon hade legat många dagar innan deras barn att fått skåda världen. De hoppades jag också på...

Tisdagen och onsdagen gick, jag börjat snart bli galen. Väggarna började rasa in mot mig. Jag försökte hålla inne all gråt, ville inte att blodtrycket skulle öka. Jag hade nu fått två sprutor som skulle få vårt barns lungor att mogna fortare.

Vi fick besök, de va en läkare från sjukhusets IVA- Neonatal avdelning. Han satte sig ner hos oss och frågade hur vi kände oss m.m Minns inte riktigt allt, ville inte ta in allt. Men det jag minns var att han trodde att vi skulle få barn till helgen och att han tyckte att vi skulle göra ett litet studiebesök hos dom på neo-avd för de va där vårt lilla liv skulle hamna. Han sa även att de trodde att vårt barn vägde ca 1000 gram och att det kanske var svårt för oss att förstå hur ett barn på endast 1 kg ser ut, därför var det nog nyttigt att få besöka avdelningen.

På torsdagen rullade Kristoffer in mig på IVA-neo. Vi möttes av helt underbara människor som tog hand om oss. Där satt jag i en rullstol med händerna på min lilla mage, tårarna rann sakta ner på min kind. Vi fick besöka olika rum för att se hur de kunde se ut på en sån här avdelning, de satt mammor och pappor i rummen med sina otroligt små skatter. Att få höra att sitt barn skulle vara prematur är bara ett ord för en, men att få uppleva och se dessa små guldklimpar fick en att inse vad som väntade oss. Deras sköra genomskinliga hud. Deras styrka från deras små kroppar som fyllde hela rummet. Mina tårar var inte längre små skvättar, utan nu forsa de. Jag började på nått sätt att förstå vad som snart kommer att hända oss.

Mina värden började nu se så dåliga ut, prognosen såg inte så bra ut för varken mig eller bebisen att kunna kämpa vidare för att hålla kvar skatten inom mig. Detta var inget jag själv kände fysiskt, de va därför lätt för mig att ignorera vissa saker.
Hela tiden tänkte jag att detta kommer inte hända än, jag ska minsan kämpa och göra allt för att vår skatt ska vara kvar ett tag till i magen...