Jag vet inte varför man inte lär sig någongång. Varför utsätta Simon för situationer han inte klarar av?där inte rätt förutsättningar finns.

Nu undrar ni säkert vad som har hänt. Idag har Kristoffer varit i en stor lekpark med barnen i eftermiddag, gjort en utflykt som gick jätte bra. När de kom hem väntade de in mig som kom från jobbet för att sedan gå till Simons förskola för sommarfest. Jag hade inhandlat blommor till pedagogerna (kontaktpersonerna) till Simon. Farfar passade Emil.

När vi kom till sommarfesten var det en pjäs pedagogerna skulle spela upp, det gick okej för Simon att fokusera på. Men han ville gärna inte vara kvar. Sen var det dags för picknick. Alla placerade sina filtar på marken för att sedan sätta sig och fika/äta. Simon kunde inte sitta still, han for upp från filten och snubblar och tappar ut sina köttbullar rakt på gruset. Alla skrattade åt honom, han började plocka upp köttbullarna i sin matlåda för att sedan snubbla igen och tappa ut dom ytterligare en gång till. De skratta igen. De allra flesta satt på sina filtar och åt och njöt av de dom hade med sig. Vi gjorde allt för att Simon skulle sitta still. Helt plötsligt sliter sig Simon ifrån kristoffers knä och springer mot en av pedagogerna som står med ett glas i handen, hon ser inte alls att Simon kommer rusande. De andra sitter fortfarande och äter. Han springer rakt in i henne så hon häller kall dricka på sig själv och skriker rakt ut, återigen utbrister alla i skratt och pedagogen försöker torka bort de som går från sina ben. Mina tårar börjar sakta rinna ner från min kind. Vem vill att ens barn ska bli en clown på festen?någon som andra skrattar åt?inte jag. Hur kan jag som vet vilka förutsättningar han behöver utsätta honom för de?

Jag känner återigen att vi måste lära oss av dessa gånger. Simon har först varit på en utflykt för att sedan gå på en sommarfest, de går inte. De blir för mycket för honom. Vi kan inte kräva de av honom.

Jag hade stått och gjort en sallad igår kväll, förstår inte hur jag tänker ibland. De är ju inte så att vi kan sitta lugnt ner och äta den. Önsketänkande många gånger och bara så dumt då man gång på gång känner ett sånt misslyckande. Skulle på sin höjd tagit med mig en kaka, någon fika.

Simon säger sen att han vill gå hem. Känns som han ibland känner att de blivit för mycket. Vi reser oss upp och tar filten och packar ihop medan alla sitter kvar. Jag klarade inte av att titta på någon.

Blommorna till pedagogerna!