Jag får mina up and downs, perioder då jag inte orkar mer än vad dagen har att erbjuda. Jag har då svårt att blicka långt framåt och se de positiva som händer varje dag. De tunga och tuffa perioderna tar ut sin rätt, de tar ibland över. Då behöver jag tid för reflektion och återhämtning för att sedan tuffa på loket igen.

I jobbiga perioder har jag svårt att äta, känns som jag har någon form av inre stress i mig som gör att jag inte känner mig hungrig. Jag äter för att jag måste inte egentligen för att det är gott. När vi sitter hemma kring matbordet fokuserar jag på skedarna som åker in i barnens munnar och de som inte gör det utan åker någon annanstans. Jag fokuserar på att Simon ska sitta kvar på sin stol istället för att gång på gång springa iväg nån annanstans. Jag försöker fånga upp honom. Jag har alltid varit smal men nu är jag smalare än någonsin och det har blivit ett problem som jag måste göra nått åt. Vid minsta sjukdom eller om en dag är tyngre än någon annan blir jag helt helt slut. Min bägare med minimal energi i töms direkt, finns inga större reserver. Ni som har följt min blogg från allra först början förstår nog varför min bägare inte har så mycket reserver. Men nu måste jag tänka på min kropp. Med mina 1.72 cm i längd fungerar det inte att väga 49 kg. Det är inte okej. På mitt otroligt roliga jobb går jag ca 20.000 steg varje dag, inte optimalt när man vill gå upp i vikt. Därför är det otroligt viktigt att jag hittar matlusten och kan äta fler mål om dagen. Jag jobbar på det.

När jag var gravid med Emil gick jag upp 28 kg, jag åt för att jag var rädd att även han skulle födas för tidigt och bli så liten. Vet att de inte alls har nått med de att göra men jag gjorde så. Under graviditeten hade jag svårt att se hur stor jag var förutom när jag tog kort på mig själv, jag fick en chock. Just nu ät det lite likadant men tvärt om. Jag har en kollega på mitt jobb som också är smal och jag har alltid tyckt att vi är lite lika i kroppen men för någon dag sedan var det så uppenbart att jag hade fel. Hon och jag köpte nämligen samma klänning i samma storlek och den satt tajt på henne medan lös på mig. Jag blev nästan rädd och chockad över hur dålig bild man kan ha av sig själv. De fick mig att tänka.

Det är så lätt att prata med smala personer som om det är så underbart och det bästa att vara. I butiken får jag gång på gång höra från kunder som jag hjälper ? det är så lätt för dig att säga som är så smal och slank? nu har jag börjat kontra med att säga: ?och vem säger att jag är så lycklig för de?. Jag förstår inte hur man kan vågarsäga något sånt, ingen absolut ingen vet om den andra ifråga har någon sjukdom som hon/han jobbar med. Snälla tänk på vad ni säger till andra människor.

I söndags hade jag bytt arbetspass med min fina kollega Jenny för att vi skulle åka på en utflykt som jag bokat in för länge sedan. Vi gick upp tidigt på morgonen för att steka pannkakor så vi hade med oss lite lunch. Kristoffer packade ut i bilen och jag hade ?ritpratat? med Simon om vad som komma skall och vad vi förväntade av honom. Allt kändes bra. Jag stod i badrummet och målade mina ögon, helt plötsligt kommer Simon in i badrummet och blodet rann ner från hans huvud. Han bara skriker: jag vill inte. Instinktivt tar jag toalettpapper och trycker mot såret i huvudet. När jag försiktigt tar bort pappret ser jag ett rejält djupt jack. Jag ropar på Kristoffer att de har hänt en olycka med Simon. Simon bara gråter och säger att han inte vill berätta vad som hänt. Vi inser fort att vi behöver åka till akuten. Jag går bort med Emil till farfar och farmor och vi åker.

Väl inne på akuten får vi komma in fort och läkaren ser ganska fort att detta behöver sys, det var alldeles för djupt för att kunna limma. Mammahjärtat blöder, vår kille som varit med om så mycket läkarbesök på olika håll. Han ska alltid få utstå så mycket. Läkaren var otroligt duktig och lugn och Simon var en stjärna som vanligt. Snart var de klart och vi var påväg hem. Simon påtalade gång på gång att han ville åka på utflykten. Självklart tänkte vi!!

Utflykten innebar en resa på 1.5 Tim enkel resa för att sedan gå på en föreställning med babblarna och avslutas med fika hos bekanta för att sedan åka hem 1.5 Tim till.
Tanken var bra och fin men återigen blev det för mycket, för mycket för Simon och för oss. Hela familjen var färdiga och återigen hade all energi tagit slut. Vi har gjort såna misstag förut men jag förstår inte varför vi aldrig lär oss. Känner mig så otroligt dålig när jag inte ger mig och min familj de bästa förutsättningarna. Denna resa gav Simon orimliga förutsättningar. Vi skulle bromsat när dagen började som den gjorde, de hade alla mått bra av. De hade varit snällast mot oss alla.

Måndagen fick blev en dag för återhämtning. Kristoffer fick vara hemma och vabba. Batterierna behövdes laddas lite.

Nu var detta ett tungt inlägg men jag försöker skriva av mig lite om allt jag känner.

Här kommer lite bilder från veckorna som gått!

 

E

16 maj 2018 22:18

❤️❤️❤️

Caroline

17 maj 2018 08:57

Kram och puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varje gång jag lämnar mina föräldrar uppe i Sthlm faller mina tårar. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket de betyder för mig. Jag är uppvuxen nära min familj. Vi bodde i en fyra och vi levde tight in på varandra, på gott och ont. Vi har alltid ha...

Sen vi kom hem från Grekland har dagarna bara rullat på och imorgon bär det av mot Sthlm. I måndags var jag och k på bup och sedan på kvällen hade vi födelsedagsmiddag för en kompis här hemma. När jag skulle göra middagen på kvällen råkade jag sk...

Idag solar vi och badar för fullt för imorgon är det dags att resa hem. Dock får vi hela dagen imorgon också då vi lämnar hotellet kl 22.00. Inte jätte bra tid för Simon men så blir det ibland. Då vi har varit på detta hotell förra året fick vi en fr...

Oj oj oj vilken semester vi har haft, vi är så otroligt glada och nöjda över denna vistelse på Kreta. Jag och Kristoffer var här på samma hotell förra året och vi är lika nöjda i år igen. Detta är inte sista gången vi åker hit de kan jag verkligen lo...