Dessa frågor är några av de som rör sig i mitt huvud. Ibland känner man sig så otillräcklig och man vet inte alls hur man ska göra för att de ska bli som bäst. Ibland vet man varken ut eller in. Ena stunden känner jag så mycket sorg över att det är som det är med Simon samtidigt som jag är så tacksam då de kunde blivit så mycket värre när man föds i vecka 29 och bara väger 865 gram. Idag är de mest en dag då jag känner mig slut och ledsen. Sorgsen och fruktansvärt otillräcklig!

Idag är det en sån dag då Simons diagnos äter upp mig. Känner att jag inte har någon tålamod eller kraft att parera hans impulser som sker heeela tiden. Impulser som gör saker som man absolut inte kan räkna ut. Allt från att slänga saker i toaletten till att ta ner alla dynor från soffan på golvet till att gång på gång nypa Emil i kinden. Jag hinner inte med om jag inte exakt hela tiden sitter i samma rum och gärna bredvid honom. Men man måste ju gå på toaletten eller laga mat. Önskar så att jag hade nått som kunde bryta hans överaktivitet och som fick honom fokuserad bara för ett tag men de går inte just nu. Ett tag var hans iPad jätte bra men tyvärr är det inget ess i skjortärmen längre. Många gånger känns det som att ha två barn i samma ålder. Jag kan inte se på Simon som man vanligtvis gör på en femåring och de är både jobbigt och sorligt. Jag kan absolut inte ställa dom kraven på honom.
Jag hoppas att vi snart får tid till bup och prata med dom. Samtidigt som jag vet hur man ska bemöta Simon och hans diagnos så är frågan vart vi föräldrar ska hitta kraft och energi när den tryter. När vi inte orkar och tålamodet inte finns där blir allt mycket värre men man är ju inte mer än människa, eller vad säger ni?

Trött mamma. No filter.
För mig är det viktigt att inte bara lägga ut inlägg när allt är solsken utan också dom dagar när allt känns tungt!de är livet.