Usch vad jag tycker det är jobbigt att lämna Emil på förskolan. Han gråter inte längre men han går in med tunga steg och håller huvudet neråt och ser annat än glad ut. När jag vinkar så tittar han på mig med dom mest besvikna ögon man kan tänka sig. Han gör inte en enda min till mig. Han vet att jag ska gå och han vet att han ska bli lämnad. Varje morgon brottas vi i hallen för att få på alla kläder som behövs för att gå till förskolan. Redan i hallen känns det som han vet vad som komma skall.

Förra veckan när farmor hämtade på förskolan då både jag och K jobbade hade han inte haft några vantar på sig ute. Hans händer var röda och kalla. Farmor frågade vart Emils vantar var och då svarar en pedagog inne. Att han snart nog skulle lära sig att man behöver ha vantar när man är ute. När jag fick höra detta blev jag så arg, Emil är två år och kan inte kommunicera så bra. Hur ska han kunna säga att han vill ha sina vantar om han fryser.

Idag tog jag upp den incidenten. Jag tror att många upplever mig som den jobbiga mamman som alltid har massor av åsikter men vet ni, de skiter jag i för de handlar om mina barn. De viktigaste i mitt liv. Jag vill att mina barn mår bra och fåt de bästa förutsättningarna och känns nått fel måste jag säga de. För deras skull.